”Sekundkorta ilningen av okänd lycka
över tisteln, svindlande vacker, med roten grunt
i torr, mager, stenhård mark.”

Är det verkligen sunt,
vad finns att säga, vad att förnuftigt tycka,

om den som ombedes uttömmande förklara
den stund då livet nådde sin lysande topp?
Ska man inte säga ett indignerat stopp,
eller bör man det svaret ödmjukt bevara,

kanske till och med försvara?