Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Boken (manus) 4

David trivdes med livet. Glenn var den bästa kompis han någonsin haft och i skolan var han respekterad av alla, till och med beundrad. Inte av lärarna vill säga, men av alla andra. Han hade lätt för sig i skolan. Behövde aldrig göra en läxa. Allting bara fastnade. Ofta tyckte han att lektionerna blev långa och onödigt omständiga. Det var ett evigt tragglande framme vid svarta tavlan om saker som var självklara. Han påtalade det för lärarna så ofta att det blev ett problem. Hans-Evers var bra tyckte han, så honom lämnade han i fred, men de andra. Torrbollar! Det gick nästan inte en lektion utan att David, på ett uppstudsigt sätt, ifrågasatte lärarnas sätt att arbeta.
-Kan du inte säga något intressant någon gång, kunde han plötsligt ropa rakt ut, något som vi inte redan vet! Du tragglar ju bara på med det som står i boken. Vi kan läsa. Säg något som inte står i boken, eller vi kan diskutera i grupper …
-Får jag be dig att inte avbryta lektionen David. Det var då väl konstigt att du alltid ska störa lektionerna. Du behöver lära dig lite vanligt folkvett! Vill du att jag ska skicka ut dig?
-Och du behöver lära dig att du tråkar ut oss! Det är ju slöseri med vår ungdom att behöva sitta och höra på ditt innantillrabblande! Ska du skicka ut mig för att jag försöker tillföra lite vett här så varsågod. Då kan jag göra något meningsfullt med min tid.
-Då går du ut nu David. Men du ska sitta på bänken utanför klassrummet tills jag hämtar dig, du går ingenstans, hör du det? Då blir det bara värre för dig.
-Så du tänker inte lyssna på mina råd? Nej men då så, då får jag väl ta mitt välförtjänta straff. Ett skönt straff måste jag säga, att slippa det här sömnpillret.
Han gick med självsäkra steg ut genom dörren, nynnande på någon melodi. För vilken gång i ordningen var omöjligt att säga. Hemma skulle det bli ett himla liv igen förstås. Varje vecka fick han med sig hemanmärkningar. Evald och Britta var förtvivlade. De försökte tala honom till rätta med lock och pock och hot om än det ena än det andra. Han fick aldrig stryk, men Britta kunde dänga till honom över ansiktet med en våt disktrasa.
-Jag har närt en orm vid mitt bröst, kunde hon gråtande häva ur sig. Eller något ännu värre.
Han fick aldrig utegångsförbud. Britta, som mest fungerade som hemmafru, stod inte ut med att ha honom inpå sig. Hon nöjde sig med att ropa förmaningar och hot efter honom när han gick ut genom ytterdörren.

Om David fått frågan vilket ämne han tyckte bäst om i skolan, skulle han utan att tveka sagt träslöjd. Det förvånade egentligen alla och inte minst honom själv, att han var i stånd att tillverka någonting över huvud taget med sina händer. De var ju alltid mer eller mindre täckta med eksem. Ofta var såren variga och onda, men det var som att han helt glömde sitt handikapp när han hamnade i slöjdsalen. I familjens album klistrade Evald efter andra året i Dalhalla in några bilder där David stolt poserade framför sina alster. Där fanns ett trekantigt, fanerat bord med en vackert formad bordsskiva och svarvade ben, en svartmålad fruktskål, en vägglampa med en svängbar, svartmålad arm och tygskärm, en pall med svarvade ben och en sits av sadeljord och stoppning och klädd med ett vackert tyg i blått. Dessutom en liten pyramidformad ljusstake samt en vacker, trävit och lackad vägglampett för ett stearinljus, sågad och utskuren med formen av ett löv. På bilderna kan man se att David är noga med att dölja sina händer.
Någon gång i mitten av terminen blev David framflyttad i klassrummet. Man tänkte förstås att det skulle vara lättare att hålla honom under uppsikt på så sätt. I planen ingick att placera honom tillsammans med en flicka. Manövern fick delvis effekt. David hade länge sneglat på Yrja, som han tyckte var en ovanligt söt och pigg tjej. Hon var också ganska liten till växten. Hennes hår var blont och frisyren busig. Han visste att hennes föräldrar ägde samhällets enda herrekipering och att hela familjen åkte slalom. Yrja hade faktiskt en lugnande inverkan på David. Trots att hon själv var något av ett yrväder, skötte hon sig exemplariskt på lektionerna. Redan första dagen som hennes bänkgranne, kände David en oförklarlig koppling till henne. Hon var väldigt spontan och kunde lägga en hand på hans arm när hon märkte att han blev frustrerad över något. Hon vände ofta sitt ansikte mot honom och fyrade av ett varmt och vackert leende som värmde i hela kroppen. Ibland petade hon till honom med en fot under bänken som för att påminna honom om att hon fanns där för honom.
En dag kom Sumo fram till honom på första rasten. Sumo bodde i ett stort hus på samma gata som han. Föräldrarna ägde ett åkeri och någon sorts mekanisk verkstad och tillhörde Frälsningsarmén. Det var inte svårt att föreställa sig varför alla kallade honom Sumo. Han var faktiskt kortare än David till växten men vägde gissningsvis minst tjugo kilo mer.
-Du David, jag ska ha en fest hemma hos mig på lördag kväll. Klockan sex. Det blir mest folk från klassen plus en del andra kompisar. Hoppas du kan komma. Jag ska skaffa godis och läsk och popcorn och så ska vi spela några nya skivor. Rock du vet. Elvis. Det blir FF.
-Ja, kanske det, vilka är det som kommer?
-Om jag säger så här, Yrja kommer, räcker det så …
-Okej, jag kommer.
Yrja. Det avgjorde saken. Men det skulle inte bli problemfritt. Hur skulle han lägga upp det här hemma? Han skulle bli tvungen att ljuga förstås. Det fanns inte en chans på tusen att han skulle få gå på en föräldrafri tillställning med bara jämnåriga. Att familjen tillhörde Frälsis gjorde ingen skillnad och Sumo var väl inte känd för att vara den mest skötsamma ungen i byn. Och rock. Evald skulle gå i taket om han fick reda på att David i något sammanhang kom i kontakt med så syndig musik. Hans musiksmak var mycket snäv om man säger så. Utan att överdriva. En gång när David berättat att han hört en så bra skiva med Louis Armstrong, hade han minsann fått veta att den mannen var från avgrunden och att han absolut inte fick lyssna på djävulens musik. Nu gällde det alltså att ljuga, men att ljuga smart.
-Jag går över till Sumo, sa han bara när det var dags att gå. Vi ska spela spel och äta popkorn.
-Du har tagit på dig vita skjortan, sa Britta.
-Ja, jag tyckte det var bäst. Lördag och allting. Det är ju en fin familj det där.
Han låtsades spotta i handen och drog den med en överdrivet tjusig gest över en inbillad lugg.
-Ha så trevligt då!
Så enkelt det var. Man behövde inte krångla till det.
Han var nästan först på plats, men det dröjde inte länge förrän alla satt i vardagsrummet med varsitt glas i handen. David älskade Coca Cola. De var väl femton ungar, ungefär hälften tjejer och hälften killar. Sumo hade placerat stolar utefter väggarna, så de satt mitt emot varandra, killarna på ena sidan och tjejerna på den andra. Mitt på golvet stod en stor karott med popcorn. Det var ett evigt spring när alla hela tiden skulle fylla på sitt förråd. Från skivspelaren flödade rockmusik. Skivspelaren var ett litet under i sig. Man kunde ladda den med en hel trave EP-skivor. När en skiva spelat klart, ramlade nästa ner från högen som hängde på någon sorts pinne. Hur smart som helst. David sneglade på Yrja som satt framför honom mot den andra väggen. Hon var inte sötast av tjejerna, men helt klart den finaste. David var helt på det klara med skillnaden.
Någon ropade:
-Sumo, varför har du möblerat så här, det ska väl inte bli seans?
-Nej, men vi ska dämpa ljuset. Snart. Först ska vi sätta i oss godsakerna och lyssna på musiken. Om nån vill dansa, så var så god, släpp på hämningarna ungjävlar!
Sumo drog upp en av tjejerna och visade hur man skulle göra. De höll inte i varandra utan rörde sig frenetiskt i takt med musiken vända mot varandra.
David var inte så kaxig när det gällde att dansa. Han hade aldrig gjort det. Det var nog det syndigaste man kunde ta sig för. Det mesta som var förbjudet, hade han inga problem med, men dans, nej där gick gränsen. Han visste att han skulle få väldigt dåligt samvete om han gick upp på ett dansgolv. Många av kompisarna dansade, men inte alla. Inte Yrja. Hon skrattade uppsluppet mest hela tiden som om hon tyckte att kompisarna såg lustiga ut. Då och då sneglade hon mot David och gav honom en menande min, som i samförstånd.
-Okey, alla till era platser!
Sumo ville ha uppmärksamhet.
-Hoppas att ni är lagom uppvärmda nu.
Han sträckte sig mot lysknappen och släckte taklampan. Det blev nästan mörkt i rummet. Om det inte varit för ett par små myslampor i fönstren, hade det varit kolsvart.
-Vi har kommit till kvällens höjdpunkt, det ni alla har väntat på utan att veta vad det gäller. Men ni vet att jag inte skulle låta en så trevlig kväll sluta i nåt jäkla ”jasså, jaha, det var det …” Nej, vi ska ha lite spänning här nu, lite pirr och purr … Är det någon som inte vet hur Ryska Posten går till, upp med en hand!
Plötsligt förändrades stämningen i rummet. Alla tittade generat på varandra. David satt som ett fån. Han hade aldrig hört talas om Ryska Posten. Vad var det?
-Okey, jag vet att flera av er varit med om det här förut, men inte min variant, så det är väl lika bra att jag drar reglerna. Så här. Jag leder leken till att börja med och pekar ut någon som ska lämna rummet. Personen som är ute ur rummet ska bestämma sig för vad som är i posten, handtag, famntag eller kyss. När personen knackar på dörren frågar jag, ”vem är det?” Då ska personen svara ”Ryska Posten!” Då frågar jag ”vad då med?” Och då ska personen säga något av de tre. Då pekar jag på personerna i rummet, en och en och frågar ”är det den?” Då kan Ryska Posten svara ja eller nej. Jag pekar på personer och frågar tills jag får ett ja. Då får Ryska Posten komma in och leverera paketet till den som står mitt på golvet. Oj, jag höll på att glömma en sak. Det finns ett paket till i min version. Två minuter ensamma i det mörka rummet intill. Den som gått ut ska alltså säga handtag, famntag, kyss eller mörka rummet. Och inget fusk med kyssarna! Det ska vara på munnen. Vad ni gör i mörka rummet behöver ni inte berätta, men vi kan ju tänka oss … Det finns mycket gött att klämma på … Ja, och sen är det den som blev vald som får gå ut och vara Ryska Posten.
David var i chock. Fullkomlig chock. Hade han vetat det här hade han aldrig gått på festen. Vidrigt! Så vansinnigt genant! Nu gällde det att tänka snabbt. Alla såg honom som tuff och orädd och anade inte att han var mjuk som gelé på insidan. Han kastade en blick åt Glenns håll. Han såg salig ut. Det här var helt i hans smak. Så smygtittade han på Yrja. Hon tittade redan forskande på honom. Under en tiondels sekund möttes deras blickar innan David snabbt tittade bort. En plan tog form i hans huvud. En djärv plan. Varje gång han var Ryska Posten, skulle han säga ”mörka rummet.” Kanske skulle han på det viset undgå att behöva kyssa en tjej på munnen för allra första gången i sitt liv, samtidigt som han skulle värna sin kaxiga och tuffa attityd. Handtag och famntag var ju uteslutet. Valde han något av de alternativen, skulle han tappa ansiktet totalt, det begrep han. Men vad gjorde man i det mörka rummet? Vad gjorde dom andra killarna med tjejerna och vad hoppades tjejerna på? Han hade ingen aning, det fick bli till att improvisera. Kanske tjejerna skulle ge en liten hint. Hjärtat bultade vilt. Det kändes som om det hade flyttat upp i huvudet. Mörka Rummet, Herre Gud, han hade nog aldrig känt en sådan skräck. Hela hans tillvaro riskerade att rasa för en fånig lek. En lömsk lek.
Det hela drog igång och det visade sig att alla valde mörka rummet, alla utan undantag, något som David inte räknat med, men kanske var det positivt ändå. Eller var det? Han fick ingen riktig ordning på tankarna.
-David, det är din tur att vara Ryska Posten! Sitter du och drömmer?
Han hade inte hört att Sumo pekat ut honom.
-Va, nej, okej, då går jag väl ut då …
Väl ute ur rummet kalkylerade han först med att bara sticka hem och sen skylla på att han blivit plötsligt illamående eller nåt, men insåg förstås att det inte fanns någon flyktväg. Efter någon minut knackade han på dörren.
-Vem där?
-Ryska posten!
-Med vad då?
-Mörka rummet.
-Är det till henne?
Han dröjde tillräckligt länge med svaret för att hinna tänka att Sumo troligen pekade på Yrja först. Han visste ju att David faktiskt var där mest för hennes skull.
-Ja!
-Välkommen in!
Mycket riktigt. Han hade tänkt rätt. Mitt på golvet stod Yrja och såg illmarig ut. Hon tog honom i handen och drog med honom in i rummet intill. Det var faktiskt kolmörkt där inne, men tydligen visste Yrja var det stod två stolar intill varandra. Så klart, hon hade ju varit där ett par gånger tidigare under leken. Hon hjälpte honom att sätta sig på den ena och satte sig själv på den andra. Stolarna stod tätt tillsammans. David var vid det här laget i upplösningstillstånd. Yrja satt nästan i knät på honom och han visste inte vad han skulle ta sig till. Två minuter. Två minuter! Plötsligt kom en mäktig känsla över honom, helt oväntat, en känsla som vällde upp ur hans innersta väsen. Han hade haft den tidigare. Med Elisabeth i Margarn. Ömhet. Det var ömhet han kände. En underbar känsla omöjlig att värja sig mot. Som en gudagåva i rätt ögonblick. Han tog Yrjas hand i sin och lutade sitt huvud mot hennes. Deras huvuden möttes på halva vägen. Ett mirakulöst möte. En oändlig frid och lycka. En helig stund då två mycket unga själar möttes i ett ordlöst samförstånd.
David undgick att bli vald av någon av tjejerna, men två gånger till blev han utpekad att vara Ryska posten. Han valde famntag båda gångerna. På så sätt markerade han, utan att behöva säga något, att han inte ville vara i mörka rummet med någon annan än Yrja. Det var inte så att han och Yrja blev ihop efter festen, som ett par, det var inga av hans kompisar som var ihop på det sättet, men de två minuterna i mörkret, den overkliga känsla som då drabbat dem, ömheten, bar de alltid med sig och de visste från den stunden att de betydde något alldeles särskilt för varandra.




Prosa (Roman) av Ulf Lundin VIP
Läst 122 gånger
Publicerad 2021-11-29 21:33



Bookmark and Share


  Monica Lindgren
Väldigt fint, välskrivet, ömsint, förtjänar större uppmärksamhet än vad texten nog får här! Men: en skolmästaraktig kommentar: "omständlig", med "l".
2021-12-01
  > Nästa text
< Föregående

Ulf Lundin
Ulf Lundin VIP