I en genomträngande kyla saknar jag dig. Du var en stjärna som jag föll handlöst för. Och du föll lika handlöst för mig. Dead women walking, från början.
Efter månader av konversationer, där vi satt med telefoner i olika länder och det krävdes timmar av skrivande för att vi skulle slita oss, tog det bara några dagar innan allt imploderade. Mitt hjärta missade flera slag när du skrev att du älskar mig. Du trodde jag var arg, du missförstod hjärtslagen. Men ilska kan inte beskriva paniken i att våran kärlek var början på slutet. Jag blundade ända sen du fick mig gråta av skratt på balkongen.
Något som jag ännu inte har hittat svar på är hur länge ska vi krama varandra när - om - vi träffas.
För du var inte längre min vän. Du såg inte hur du skulle fortsätta utan mig och jag tappade förmågan att förstå poängen med allt när vi sa hej då flera gånger om. Jag vet fortfarande inte om det är för alltid.

Jag har aldrig blivit så älskad utan närhet förut och vi skulle aldrig få dansa med varandra, aldrig uppleva vad perfekt kan va.

Det enda jag fick var att höra dig säga att du älskar mig i ett alldeles för kort telefonsamtal. Ett samtal som var det enda vi fick som bara var vårat förutom den där underbara konversationen och kramen när vi sågs för sista gången.