Hur jag öppnar en försändelse beror ofta på om jag
har ätit något först eller inte, har Göte berättat för mig,
i en sådan där dröm en själv gärna kan ha sådär en 7.34
om morgonen en afton i april.

Den där morgonen för nu så länge sedan utspelade sig
absolut inte i april utan en dag i juni.
Vad som skall kunna gå att äta och vad som skall kunna
betraktas som mat* är en fråga som diskuterats en del.

Det är väldigt sällan jag får konserver skickade med
ryska posten, säger Göte till mig ibland.
Så han brukar sprätta brev, julkort o fönsterkuvert,
från undersidans kant.

Med en brevkniv från 1952, han hittar i sin slida på
skrivbordet.
Slida står för smalt och litet nischat förvaringsutrymme,
informerar 'bolaget för mer eller mindre vetande'.

När Göte öppnat försändelsen så har jag för vana att
ta ut innehållet och inspektera det en smula,
säger gärna Göte, om någon inte får för sig att fråga.
Och vem skulle göra det?

Han berättar gärna om litet av varje, men brukar
undgå att tala om vad han tog till måltiderna
och när de har behagat infalla.




(Livet är att få post,
att stå på post,
att stå på sig.

Livet är en cykel. (Se bilden)
Livet är att skura en trappa.)