Barnet höll dig i handen.
Följde dig.

Genom snåriga skogar.
Vandrandes smala stigar.
Över myr.
Över is.

Bort mot bergen.
Ner i smala gångar.
Genom trånga passager.
Stunder utan andning.
Fingrarna löpte längst skrovliga väggar.
Vassa stenar skar i huden.

Ner mot mörker, ner mot fuktig kyla.
Ner i djupet.
En doft av mineral.
Stundom vackert,
Stundom konsumerande.
Uråldrigt.

Alltid isolerad, avskuren.
Alltid djupare ner.
I en annan värld.

En dag.
Du släppte barnets hand,
men barnet fortsatte att följa.
Dina steg blev snabbare,
till sist var du enbart en skugga mot bergets väggar.
Ekande steg och tunga andetag.

Så fokuserad på skuggans resa,
att inte förlora den helt.
Barnet snavade, rev sina armar och skrubbade sina knän.
Fastnade i trånga gångar.

Till sist sågs inte skuggan mer,
ekot från stegen så avlägset att det inte längre gick att följa.
Enbart ett avlägset ljud i den stora tystnaden.

Vägen upp var svår, en kamp mot begäret att ge upp.
Ensamheten enorm.

Världen vid grottans mynning var annorlunda,
okänd så när som en handfull vaga minnen.
Barnets ögon inte längre vana vid solens ljus,
kroppen inte van att vandra upprätt.

Barnet föddes ännu en gång.
Fick lära sig att gå på nytt.
Det mjuka underlaget ovant.
Tala rent med nya ord.

Blek och ärrad hud möter sol och värme.
Ömma fötter möter gräs och strand.
Öron vana vid tystnad möter en symfoni av ljud.

Ändå hörs ibland de ekande stegen,
och barnet längtar.