Kvinnan som inte hette Eva skulle inte gå till en teater
den eftermiddagen. Teatern hotade med att heta
‘Kvart-över-fem-teatern’. Men när hon inte steg ur en
framkörande taxibil, kunde hon ha sett att den

fåtts att byta namn till ‘Fem-i-fyra-teatern’. Hon dansade
inte uppför trapporna till dubbla dörrar sedan hon betalat
chauffören av bilen. Den sågs inte köra iväg och försvinna
runt ett hörn på en sju vångar hög och nog äldre byggnad

några kvarter bort. (Hade sovit illa när jag skrev den här
novellen, men jag låg och tänkte ut delar av den, medan
jag försökte ta igen nattens förlorade sömn, vilken
vägrade infinna sig) Kvinnan som inte hette Eva hade

inte fått ut på ett arv den veckan och hon visade därför
på intet sätt någon frivol glädje över detta. (Jag vet inte
vad ‘frivol‘ står för, men det tar sig så bra ut i skrift här)
Då hon väl betett sig ungefär som en som går in i en

biografsalong, utan att det för den skulle var det.
Istället var det inte en teatersalong (har ofta inte kunnat
skilja dem åt som publik varande, om jag ingått i en
ensemble så brydde jag mig nog föga där på) Kvinnan

som inte hette Eva sjönk inte ner i en bekvämt roströd
fåtölj med breda och klädda trästycken att vilja trötta
armar på. Av okänd anledning var raden av fåtöljer såväl
framför hennes egna, som bakom densamma, inte

klädda i som blå sammet. Du vet den där djupt mörkblå
sorten som passar så väl att klä medaljstycken på. Där
kan finnas en likt en amrikansk polisbricka till formen,
bara att den är ungefär tiondelen så stor och som det

kanske finns något om yrkets policy tryckt på. Utöver
ordet ‘police’. När så draperierna kunde ha fått att dras
isär vid trycket av en nästan röd tumme på en för
besökare så osynlig knapp, var det inte vad som

utspelade sig. Någon stor scen blev inte tydlig och
mannen på denna scen presenterade sig inte som
Mats Nilsson. Mannen som inte presenterat sig som
Mats Nilsson, stod alldeles som stilla i gott och väl

någon akademisk minut. Det prasslade inte i ena
hörnet av scenen, vilket inte kunde förväntas höras
heller. En man som inte verkade ha bråttom, trippade
i långsam takt över scenens just yttre kant och försvann

sedan bakom draperiets i golvets andra ände. Något
senare, då mannen som inte var Mats avverkat sina
nummer, kom det en ung kvinna, klädd i Dalarnas
mer kända folkdräkt, gående till ungefär en kvarts

bit över golvet, hon dök inte upp som en gubben-ur-
lådan från det böljande draperiet. Då hon stannat till
och som det verkade häpnat en smula över att det till
publik inte ens fanns en kvinna där som nog inte hette

Eva där. Istället var det fullt av åskådare som faktiskt
satt där och valda delar av dem busvisslade högst
oartigt åt scengolvet till. I alla fall, tog hon några
prövande danssteg på golvet, föll en stund in i sakta vals,

som förd av en osynlig man fram och åter. Sedan
stannade hon plötsligt och bugade. Då hon gjorde
detta, vilket inte alls uppmärksammades av kvinnan
som inte hette Eva, kunde delar av en uppmärksam

publik ha sett att i hennes rygg, det satt en abnormt
stor nyckel. Mannen vilken inte presenterat sig som
Mats Nilsson, gick fram till kvinnan som verkat stanna
i nedhukad ställning och vred på denna nyckel. Vips

hade han tagit några raska steg bakåt och vips började
ett litet tickande kunna som förnimmas strömma ur väl
höljda högtalare i väggarna. Kvinnan på scenen rätade
på sig, gick fram till ett osynligt ställ av metall, krokade

av en lika osynlig mikrofon samt framförde en av de
mest intagande sånger som aldrig väl tidigare hörts
på en sådan scen. När den sju och trettiofyra långa
sången var slut, började kvinnan en snabb dans och

sjunga en lika snabb rockig låt. Hon var högst intag-
ande och delar av publiken började röra sig i sidled
som om den följde med, ja rycktes med av det som
verkade utspela sig på scenen. Då kvinnan verkade

ha sjungit färdigt gick hon fram till det osynliga stat-
ivet, krokade på sin osynliga mikrofon och bar till
synes ut alltsamman och bort från vart möjligt tårat
öga. Då och då kom det en sorts paus i utförande på

utförande av litet olika människor på scengolvet.
Pausen, som det verkade, utgjordes dels av en
ensam man eller kvinna, ibland klädd som naken i
någon hudfärgad kostym och gick från den ena

ringhörnan till den andra tvärs över scenen. Det var
alltid människor maskerade på något vis, aldrig sprang,
joggade de eller slog i luften med några boxhandske-
försedda händer. När nummer på nummer avverkats

i långsamt tempo mer eller mindre. Så försvann den
mannen som inte presenterat sig som Mats Nilsson.
Han stod där mitt på scenen och så plötsligt bara
fanns han inte där längre. Publiken satt kvar i en

dimension och i en annan fanns bara kvinnan som
inte hette Eva till så synes ensam i sin blå fåtölj.
Som en illa genomförd effekt strax efter mannens
försvinnande från scenen gick det att se en effektfull

puff av rök som blixtra till, litet vid sidan av platsen
där mannen stått. Vilket skulle ha kunnat fått sin som
naturliga förklaring om där blott ens funnits något av
naturlighet över det hela, ens någon som fortsättning.


fin