Han kommer sakta gående över sommarängarna,
en gudason högrest bland blomstersängarna.
I fjärran skimrar i grönska en pärlemorfärgad herremansboning,
sinnebilden av glödhet längtan och hjärtans ömma försoning.

En överdådigt påkostad boning, en flygelinfattad herrgård,
rest med djupaste kärlek att överlämnas i människovård,
en himmelsk äga badande i evigt midsommarljus
på bördig mark, ett ivrigt väntande vingårdshus.

Höjderna vada i sänkan, i dalgångens livgivande flod,
iklädda de dyrbaraste rankor stolta under druvans blod.
De vänta på folket från jämrens dal, de gudalikt vackert skapade,
de ur mörkrets välde ryckta av himlarnas skaror begapade.

Han skuggar ögonen med handen, av längtans värme fylld,
på hans finger gnistrar av ädla stenar en ring i trohet förgylld.
De ovärderliga, de i dödsångest under tårar friköpta
är i triumf på väg, de älskade, till hans ärekrona stöpta.

En svalkande vind för till honom den ljuvliga, betagande lukten
av trädgårdens mogna skörd, den i tidernas morgon förbjudna frukten.
Från körsbärslunden hörs turturduvors kärlekskutter förebåda,
den högtidsklädda, smyckade brud hans öga längtar att skåda.

Eoner av härlighet och ljus, av längtan i Guds tomma hus,
ska i dag explodera av liv och lust, vid himlarnas väldiga brus.
De vänder åter, de söka den i drömmar besjungna hamnen,
den jordiska släkten, i vita försoningsdräkten, att fria rusa in i fadersfamnen.