Den sjuka tystnaden kring matbordet, det är mamma, min styvfar och jag. Jag är traumatiserad så att det riktigt sjunger om det men det är ingen som lägger märke till det, och ingen har lagt märke till det på drygt ett och ett halvt år i maj 1976 då min pappa tog livet av sig. Jag mår så konstigt, aldrig riktigt ledsen och aldrig riktigt glad, det är en malande tomhet, ett utdraget chocktillstånd som jag inte vet hur jag ska ta mig ur, och vi pratar aldrig om hur jag mår. Min styvfar är en akadad typ som mobbar mig, jag är en djupt olycklig 12-åring som inte har någon att anförtro mig till. Familjen lever i en slags besatt, blind och döv optimism som är allra högst omogen och destruktiv. Det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, upprepar jag som ett sjukt mantra, men det är ingen som hör och lägger märke till min situation. Den sjuka tystnaden kring matbordet juldagen 1977, styfars fullkomliga brist på kärlek, empati och förståelse och mammas frånvarande ögon, hennes mentala rubbning. Jag med min förtvivlade maskhållning av att allt är helt OK.
40 år av ett psykiskt mer eller mindre dåligt mående ligger framför mig, man får inte göra så här mot ett barn. Gränspsykos, psykos, posttraumatiskt psykosomatiskt trötthetssyndrom och dessutom bipolär sjukdom var det som skulle bli mitt så kallade liv. Jag var det självutplånande barnet vars livsstrategi i det långa loppet var livsfarlig.
Det innehållslösa minglet kring ett matbord juldagen 1977, jag sitter tillsammans med rvå halvgalningar och själv så är jag halvgalen och en blixtrande desperation griper mig när jag tar gjutjärnsstekpannan med köttfärssås och slungar den åt vänster rakt igenom fönstret så att glaset yr och stekpannan landar ute i snön.
Sen tar jag mitt basebollträ och slår sönder alla fönster i radhuset och den förbannade sryvfarsan försöker stoppa mig så jag slår honom medvetslös. Det är 17 grader kallt ute och mamma står och skriker hysteriskt och jag tänker kommer inte polisen och socialen och hjälper mig efter detta kaos så kommer de aldrig. Men jag slängde aldrig en stekpanna genom fönstret, jag gick väl in på mitt lilla rum, satte på en rockskiva och fantiserade att jag var en normal psykiskt välmående pojke med lysande framtidsutsikter. Jag levde i en fantasi om verkligheten och vem jag var, ett luftslott, och vägen var utstakad mot den fullständigt vansinnigt obeskrivliga avgrunden 9 år in i framtiden. Mamma och styvpappa är så kära i varandra när de sitter och kelar i soffan.
Själv så känner jag mig så besynnerligt konstig i huvudet, det går inte att tänka klart och jag har en jobbig klump i magen. Julafton 2021: jag sitter och skriver denna text och känner att en skön frid uppfyller mig. Katterna sover och den värsta euforin föreställer jag mig håller på att mojna ute i stugorna och barnen är glada och nöjda. Den bästa julklappen ett barn kan få är att ha någon vuxen att tala med om hur det mår, känner och tänker. Man kan inte ersätta den kärleken med massor av saker och prylar.