Tänk att kliva på stadsbussen och känna sig så där rysligt hemma i sig själv och i tillvaron.
Vårt samhälle är fullt av ensamhetens demoner men på bussen finns en samhörighet av att åka tillsammans mot bestämda och fullt konkreta mål. Jag blir så lycklig av att mina älskade medpassagerare verkar veta exakt precis vart de ska i det annars så flimrande och kusligt godtyckliga livet. Att åka stadsbuss är en mycket hälsosam livsstil eftersom livet på en älskad och djupt respekterad buss för en framåt vilket är exakt det man vill och hungrar efter alla psykoterapier som har spårat ur i sin spaning efter den tid som flytt. Man hör hur motorn mullrar och växlarna som växlar och man är euforisk för man vet exakt vart man ska och man gör något tillsammans i ensamhället Sverige.