Jag ligger här i ett vacuum ett vacuum jag inte kan förstå. Mitt vacuum är mitt fängelse där är mina känslor gömda långt inuti. Du är öppen, en tår faller ner för din kind jag vill trösta då jag älskar dig men tomheten blocketar min empati.
Jag önskar sorg för det är en känsla. En känsla som går att jobba med medan tomheten, det här vacuumet är en tidsfri zon något att vänta ut tills mina lungor kan fyllas med luft återigen. Jag blir bara trött och går ännu mer in i mig själv.

Jag älskar dig, det vet jag att jag gör.
Vill visa det bättre men har givit upp hoppet av att tomheten ska ge mig syre nog för att orka nu.