Jag minns, eller tror mig minnas, hur det var just där och då. Hans händer om min hals, hur de sökte sig väg dit som i en dimma, likt i ett mörker. Jag tycker mig minnas alldeles innan, precis före det där som skulle bli ett avgörande ögonblick. Mina ögon mötte hans egna som sömndruckna. Som om han inte ville döda mig, men mera drevs av övertygelse än faktisk lust. Min blick sökte hans och då han såg in i mina egna ögon, veknade han och förskräckt släppte han taget. Jag har brukat vakna ungefär då och även denna tidiga morgon, var det just en sådan där dröm, som en sorts dagens fruktan. Han kommer att döda mig då jag ännu sover, då han slipper möta min blick och se anklagelsen stå skriven där. Han kommer att strypa mig då jag ligger och sover. Jag brukar försöka hålla mig vaken tills jag tror att han har somnat vid min sida, som trygg över att slippa vila ensam. Jag vaknar ofta tidigt och mitt i en mardröm om att jag håller på att bli mördad. Ändå ser han på mig om dagen, precis om den där mardrömmens innehåll och stämning vore just fjärran. Men jag fruktar natten, medan det ännu är dag och jag vet att jag måste låta honom få somna först.