till och med skrivandet gör mig trött och betryckt. en glädje som de borttonade färgerna i en smärtsam solnedgång vid ett hav som vänt sig bort från världen. jag söker aktivt att tränga in i mitt livs substans. och i granskogens djup fann jag ett öde hus. ett hus vars blommiga tapeter hade börjat lossna och rulla ihop sig längs ytterkanterna. där fanns en brun fåtölj där fjädringen börjat tränga upp ur fodret, vilken såg ut som någons borttappade hjärtmuskel. och i ett hörn satt en uppstoppad fågel på en pinne. i sin gula förevigade färg satt den där dagarna i ända och stirrade ut i luften. och jag skulle alltid hitta tillbaka till detta ruckel beläget i djupet av en dunkel granskog, hur jag än vände mig mot världen så kom jag alltid tillbaka hit, och jag letar efter en gammal karta som kan leda mig härifrån, fotsteg i den våta myllan som jag kan följa för att hitta en annan väg. men mina förehavanden har visat sig vara förgäves, vart jag än vänder mig så finner jag mig till slut i den här bruna, slitna gamla fåtöljen där fjädrarna har börjat tränga ut i fodret. och här sitter jag och betraktar det döende solljuset som läcker in genom den smutsiga rutan. den borttonande ömhetens smärta i solljusets gula flöde över blekta väggar och golv. jag förnimmer att det ibland finns en blekblå himlen som bär med sig en rymd av vidlyftiga löften. jag förnimmer tiden ropa till mig som från en avlägsen källare långt under jorden. och under marken vandrar de döda med sina dikter och sin välklingande prosa i sina ihåliga famnar. hela mitt jag är ett absurt timglas som rinner inåt mot mig själv men samtidigt också ifrån mig själv. och när jag ser dig så bär du alltid skepnaden av ett segelfartyg, du kommer flytandes fram över granskogens gungande grönska, och när du slutligen anländer vid min dörr så plockar du upp den uppstoppade fågeln som stod i hörnet, och sedan är du åter borttonade vid horisontens ömma rodnad, blott ett avlägset fågelkvitter kan nu höras vid det ödsliga torpet i granskogen,