Det stod en vilsen man i ett hörn
Han såg ut att ha fått sig en törn
Men han visste i alla fall vart han ville
Han tände en rök och tog sig ett bloss
Det var en annorlunda kille
Han valde själv att slåss

I ett annat kvarter på trappan till en port
Såg en orkester till att få någonting gjort
De spelade om fred, en vacker liten sång
Med toner från himlen det var en molnfri dag
Och överallt människor ständigt på språng
Ingen som lyssnar, ingen tar sig tid, inte heller jag

En lastbil rullar in i manegen
Som en taxi hastigt äntrar scenen
40 ton dött rött stål i form av två stora block
Ingen ser den andra och bägge ser rakt fram
Det hela slutar som allting började med krock
Mänskligheten är ingen vacker stam

Jorden är så mycket större än människorna tror
Jag känner mig rätt ensam i huset där jag bor
Men tänk er då alla djuren i skogen som dör ut
Fast ingen verkar bry sig och knappast heller jag
Man vet aldrig när ens egen låga slocknar och tar slut
Det är nästan som om människan bär egoism som lag

Ingen vacker tavla att läsa blev det här
Men medborgare, jag lovar och heligt svär
Om alla tavlor målas vackra, vad finns då kvar
När sanningar skall döljas och blir en dyrbar vara
När alla söker frågorna men ingen vågar lämna svar
När man ensam lämnas kvar, vem tar då sitt eget ansvar?