Nu har jag skrivit en dikt till er!
Det finns så jädrans mycket
den här dikten inte kan, må ni tro!
Dess bruksvärde är högeligen diskutabelt.
Det skulle kunna gå att fylla
en tegelstenstjock obruksanvisning
med upplysningar om allt
denna dikt inte kan användas till,
hundratals tättskrivna sidor med instruktioner
till sökning av de myriader av fel
som dikten besitter och som samtliga,
utan undantag,
är omöjliga att åtgärda.

Och dikten saknar såväl hem- som liv-
och skadeförsäkring
och kan vid eventuell skrotning
knappast användas som reservdelsdikt.

Vore den här dikten en hund
skulle den inte ha det ringaste
i Brukshundsklubben att hämta
eller vara av intresse att ställa ut
och än mindre sätta i avel.
Förmodligen skulle den mest sitta och mysa
och kissa ner eller håra av sig i finrumsmöblemanget,
välta julgranar, riva ner gardiner, skrämma barn
eller dumstirrande och smågäspande släppa väder
och knappast vara ämnad att spåra knark, bomber eller lik.
Men eftersom dikten inte (ens, höll jag på att säga)
är att betrakta som en hund
kan den inte ens rudimentärt myshundligt
pälsvärma dig eller renhjärtat och hundögt
hundbetrakta dig
eller kärvänligt sniffa och slicka dig i ansiktet

Ej heller kan denna dikt,
- hur mycket det än
på landstingets kulturdivision
och i styrdokumenten för regional utveckling
må flosklas järnet om kulturens hälsobefrämjande kraft -
likt receptbelagda läkemedel
nämnvärt lindra din kroppsliga värk
eller, som ett jobb med fasta arbetstider
och dito månadslön, ge en inre tillfredsställelse
och vara den grund varpå samhället vilar
eller bidra till hyfsad ekonomisk stabilitet
(vilket avsevärt skulle minska
såväl er som min penningoro)
Nej, inte ens det kan den!

Nåt flådigt och monetärt respektingivande
litterärt pris,typ De Nios stora
eller Nobelpriset i Litteratur
lär den ej inom ett överskådligt antal
kalenderår (direkt eller indirekt)
ge upphov till (men det skadar ju
liksom inte att så där i förbifarten
hinta om saken utifall att, nån gång)
och den kiosk där försäljningen
av pappersutgåvan av det alster
där dikten i framtiden kan tänkas ingå
skulle kunna äga rum
måste nog vara osedvanligt liten och bräcklig
för att den sammanlagda kvantiteten av sålda alster
skulle kunna få nämnda kiosk att välta!

Och denna dikts så kallade underhållningsvärde
lär nog enligt många samstämmiga bedömare
med råge understiga ditot hos random
seriemördarpodd eller välgjord brittisk
procedurdeckare.

Och fastän (en vid tillfället
gissningsvis gravt opiumpåverkad) Baudelaire
en gång hasplade ur sig
att det går att leva
tre dagar utan bröd
men aldrig utan poesi
är ju denna dikt,
såvida den inte av nån
konstnärligt hybrisdrabbad bagare
återskapas i limpdeg
som människoföda rätt otjänlig
på den fjärde brödlösa dagen!

Och ödsla inte tid hos pantbanken
med att försöka låna på den!
Guldpriset må vara hyfsat just nu
men ord, om så än vägda på guldvåg,
är i vårt informationsövergödda nu
knappt ens värda papperet
de ibland trycks på, även om nämnda papper
skulle råka vara lågpriskedjans extrabilliga dassdito.
Så vänligen bespara er förnedringen
i att slokörade behöva lämna pantbankskontoret
med ägarens spydiga ”Kom hit med Eddan i original
eller Silverbibeln eller ett gäng Dödahavsrullar
nästa gång” ringandes i öronen.

Ej heller kan denna dikt betraktas
som en särskilt kraftfull tillväxtmotor
som kan generera så värst många nya
upplevelseindustriella arbetstillfällen
och öka attraktionskraften hos,
eller vara till påtaglig nytta,
utgöra en solid realtidsbelöning för,
det mantalsskrivna folkflertalet i den -
gissningsvis - av Gud, turistnäringen och tillväxtverket
gravt förgätna håla där någon, av sig själv
och av bevakandet av sina särintressen
till sprickfärdighet uppfylld, representant
för Den Bortskämda Kultureliten
just nu kväder fram den för sina likasinnade
på ännu en av dessa sektliknande klubbar
för inbördes beundran.

Och jag behöver väl knappast påpeka
att denna dikt (som till råga på allt är
en sån där navelskådande metadikt
som folk som inte har nåt vettigt
att skriva en dikt om, eller tycker att
de redan skrivit så mycket vettigt, skriver)
-vars eventuella framtida pappersutgåva
bidrar till skogsskövling
och fraktandet av densamma
till ytterligare bruk av fossila bränslen -
ej är nämnvärt klimatsmart
och var det kobolt som används
vid tillverkningen av
de smarttelefoner med vars hjälp
den digitalt kan konsumeras
har brutits vill jag just nu knappt tänka på.

Och vem vet,
kanske blir den här dikten
förr eller senare förbjuden,
indragen, avpublicerad
efter att den visat sig
innehålla språkliga substanser
som kan leda till håravfall,
klåda, cellförändringar,
hallucinationer
och ha kraftigt
humörnedsättande effekter!

Kanske är den inte ens på riktigt!

Kanske kommer
undersökningar att visa
att den endast rymmer
några få procent äkta poesi
och resten mest syntetiska tillsatser
och därför i varudeklarationen
främst bör benämnas
”text av lyrisk karaktär”

Så vad ni ska med den här dikten till
är ju en öppen fråga!

Men jag lägger den här
vid utgången tills vidare
så kan ni ju ta med er varsitt exemplar
när ni går, som ett minne,
ungefär som en sån där bok
som heter typ
”Härkelboda – från jordbruksbygd till
industrisamhälle på 250 år”
som nån byaförening har totat ihop
och som gästande artister och föreläsare får
tillsammans med en blombukett
och kanske nån burk lokalproducerad åkerbärssylt
efter framträdandet i centralortens medborgarhus.

Tack för visat intresse!
Mycket nöje!