Ibland är rolighetsministeriet stängt
och halsarna fulla av fastnade skratt.

Departementet för Fåniga Gångarter
prioriterar nu håglöst,
tröttslött släntrande
och taktfast marsch från A till B.

Ibland krampar läpparna, tungan
och hela ens föga leklystna lek-
amen
av alla skratt vi håller oss för,

vi människor,
människovolymerna
i volymhandelsområdena
och byakapellen,

efterlevarkadern,

vi som, av födsel och ohejdad vana,
lever vidare,
över, under, eller rätt i plytet
på våra jordiska tillgångar,

fortsätter glupa i oss
eller tröstäta, gravöla
av jordiska fröjder
från jord till bord
och ner i jord igen.

Vi som håller ställningarna,
uppdaterar våra fejor och instas,
fyller oss med livsmedel
och utvecklar underhudsfett
och annan mjukvara
tills another one bites the dust
eller sin bitcoin,

för tid är pengar
och vi vill ju åtminstone
få kryptovaluta
för våra livstidsstålar,
efter att sista andetaget dragits
kunna kvittera ut nåt
för all den tid vi nitiskt sparat
för att en dag få tid över,
så blir det väl, va?

Eller åker vi bara
på en dödsgrön,
föga dödsskön
krypto-nit?

Vem vet?
Den som inte längre lever
får kanske se.

Ibland är rolighetsministeriet stängt
på grund av sorg
då ett av de små ljus
som skulle få lysa klart
har lyst klart.

Ibland är dagen
som skärmen
på en stängd bankomat
där varken uttag
eller insättningar
längre är möjliga

och vi har tömt visthusbodarna
och vitshusbodarna
och är smärtsamt medvetna om
att i döda vinkeln syns vi inte.

Och ibland
målar man ett plank
och det blir
svart sen,
eller vitt
eller kanske
ingen färg alls.

Och man frågar sig
vad det var för vits
med hela existensfaderuttan, typ.

För Kinell has left the building
som nu känns fasligt kall och tom.

Och nån, i trosfrågor
mer välskrudad
och insatt än jag,
i mina agnostiska,
halvtrasiga,
föga lovprisade
lågpriskalsonger,
frågar om jag
i såna här stunder
händelsevis tror på nåt.
Nåt sånt däringa hinsides,
di kallar’t?

Ptja. Och ptja igen.

Ett rungande, halvkvävt ”njomenkanskedetkanjuinteuteslutasmenjagärnoginterättpersonattfråga”
är väl det mesta jag förmår.

Den som inte längre lever
får kanske se.

Men ja,
det är ju en fin tanke
och hyfsat efterlevarfähig
att var tusan än
det där Hinsides
nu råkar va beläget -
över, under, eller rätt i
innerplytet på oss,
så blev det nog just
lite goare stämning där,
lite vits-stinnare,
lite mer av mildvarm
göteborgsdiktion fyllt
för Kinell is in Da House,
liksom i efterlevarkaderns
hjärthus, volymhandelområden,
byakapell och feskekörkor.

Nu och framgent.

Och det lilla ljuset
ska fortsätta lysa klart,
så välsignat korvspadsklart.
Amen.

(Stefan Kinell,
till minne)