UNGDOMENS MOPED

Jag rider
på min nya moped
Jag lider
och vill vara i fred

bakom ett styrreglage
som i livsfarlig färd
för mig i ett bandage
mot barndomens härd

Jag hör hur jag gråter
i min stora regression
och vänder sedan åter
till min tonårsdepression

Åtta år senare
är min röst
betydligt lenare
och den höst

som rullade runt
i ungdomens kvarter
talade nog tunt
i sina vilda manér

Min gamla moped
har nog frusit till is
som en utdöd sed
men är på något vis

något som för evigt
får tystnaden att låta
Detta är otrevligt
men besvarar en gåta

Ingen rider i vakuum
utan med sina sinnen
och själen är inte stum
utan drivs av dess minnen