KULTURBARN

När natten är drömd
och fyllt mig med demoner
är jag kanske dömd
att sakna ambitioner

Jag är utan vemod
för jag saknar sorg
och har inget svårmod
Inuti min borg

Allt viskande
och tisslande

bakom min rygg
formar en skygg

och instängd gestalt
som svävar över allt

och vars övermod
faller i ett stup
som fylls av blod
i ett gränslöst djup

och vankelmodigt
gestaltas våra sår
och något blodigt
och det som återstår

är kulturens grund 
som sällan är kul
men alltid är sund
och kan vara ful

men ger ett visst hopp
till vår besjälade kropp

och skänker varje hus
en liten strimma ljus

Kulturen är ett lidande
som kan vara befriande 

och som barn till
dess kulturella demoner
står vi ej still
med våra ambitioner

Ett kulturbarn av vår tid
kan aldrig finna frid...