Det är som glas. Allt.
Vågorna de blinka i neon från gaslyktorna på bron.

Det flyger ett paraply i luften.
Färjan står som drucken,
blöt och frusen och vaggar.
det flammar orange ´t´

genom regnet från dom runda hytterna.

På däck har Vinden format luften
till en duk av siden
med ett virrvarrmönstrst streck
med flyttfåglar.

Man går i land
och längtar efter en kopp choklad,
när man tittar upp och ser
en liten prick som blinkar.

Det är Mars mellan månen och venus
Vill du ha sällskap ?

Trädtopparna vinkar
till kometens svans,
en humla mumlar
om natten
vägar tar slut
där frågor förblir obesvarade
av livöshet.

En avlägsen plats
i ensamhet.
Ett tomrum.

Vi går uppför krönet bort mot dimbanken.
där syssjor i dungen spelar
Frederic C höstsonat


En dörr på glänt
med en liten klocka som hänger och dinglar.

En kvinna som halvsover.
Nu ska det smaka gott
med en kopp.

Jag vet inte om det är rymdstoft
eller frost på din kind.

eller om det är min energi
som vill greppa tag i dej.

Men jag vet att vi har färdats i nätter,
dygnslånga
timmar genom mörker och drömmar.

Vi letar efter någonstans
att sova.

För ännu lyser månen.
Ännu ingen dag.

Det har gått hundra nätter nu. Gaslyktorna flämtar på bron
Tiden tickar så långsamt.

Allt bara sjunker.
Nu ser vi färjan lämna hamn.

Och vi ska vänta. när ljus ska tändas igen.