I eftermiddagssolens glans
vid en nedlagd järnvägsstation
Hör hon ännu rälsen sjunga
en avlägsen melodi
Fastän inga tåg där längre
tar vägarna förbi

Hon vet ju med sitt sunda förnuft
att det är så det är
Men också det att hon nog måste
ha blivit kär
När hon i ett romantiskt rosa töcken
Ser de framrusande tågens magi

Och fastän det hon innerst inne känner
bara är någonting drömlikt och diffust

Väljer hon ändå att benämna det
i sin fantasi

Med det vackra ordet nostalgi