Vi är ständigt i rörelse, i tiden och rummet. Minnen av händelser och människor, dofter och ljud får oss att flyga genom och över alla gränser. Bilder spelas upp i vårt inre, som klara filmer från våra liv. Många dagar var fyllda av upplevelser, kanske inte så konstigt om man minns dem. Men även en vanlig grå tisdag kan fastna i minnet, finnas där klart som glas med sin egen magi. En liten obetydlig händelse förflyttar oss som om nuet inte fanns, till då för länge sedan…

… som när jag läste en dödsannons i tidningen idag, det är en vän som lämnat denna jord och då kom minnena av  en annan tid …

&

Vi var fyra vänner som cyklade tillsammans fyra dagar på Åland för många många år sedan. Vi hade tränat ett helt år innan, cyklat mycket tillsammans och planerat, nu äntligen var det dags för vårt äventyr.

När vi kommit av färjan hämtade vi ut våra cyklar, kollade kartan och gav oss iväg. Ut ur Mariehamn, vägen ledde norrut ut på landet, längs vindlande vägar genom försommarens ljusgröna värld. Vi skulle färdas 14 mil på fyra dagar och bo på ett nytt boende varje natt. Som i dikten; ”På ställen, där man sover blott en gång…”. De raderna ljöd i mitt inre men jag mindes inte hur dikten började.

Färden gick på smala grusvägar utan biltrafik och passerade gröna fält, ljusa lövträdsskogar och vägen var dammig, backig och krokig. Cyklarna rullade på och vi hittade den rätta takten i cyklandet.  Plötsligt fanns där i vägrenen en liten gräsrand där det växte några orkidéer, det var Adam och Eva. Så vackra de var, som i ett litet miniatyrparadis. Vi var tvungna att stanna, titta närmare på dem och ta fotografier, böja oss ned för att känna om de doftade. En diskussion, var det Eva som var vit och Adam som var violett? De var inte många, kanske 15 stycken, men de var så vackra, som små mirakel. Vi stannade en lång stund, det fick ta tid och vi behövde vila en stund.

Upp på cyklarna igen, vägen gick i två krökar till och där, ett stort fält öppnade sig med tusentals av Adam och Eva! Skulle vi stanna, nej, det räckte så och färden måste gå vidare. Vi hade många mil framför oss till första övernattningen och dessutom vi hade ju redan sett miraklet!

Dagarna gick så fort och resan blev precis så fantastiskt som vi hade önskat. ” Det är vägen som gör mödan värd”. Bild på bild samlades i vårt minnesarkiv att spara för livet. Vi pratade nog lite om dikten, men ingen av oss kunde minnas hur den började. Så snopet, en älsklingsdikt av favoritförfattaren.

&

Det var en helt vanlig grå tisdag i oktober och B. och jag fick sällskap till lunch. Vi från vårdcentralen kunde äta mat i sjukhemmets personalmatsal och det var populärt. Ruth, kokerskan, lagade så god mat, hon hade ju varit kokerska på Amerikabåtarna, så det kunde bli både finesser men även gammaldags god husmanskost. Just den här dagen var det dock bara B. och jag som åt lunch. Det var nog något som inte passade så många, kanske stekt salt sill med gräddstuvad lök? Vi åt och pratade vardagliga saker, ”hur var det med provsvaret, såg du det?”.” Kan du ta med frikortet när du åker på hembesök till Märta i morgon?” Så sa någon av oss;

- Åh, så gott det var och vad jag blev mätt…

Det blev alldeles tyst, vi satt och tänkte och tittade på varandra en lång stund, sedan log vi och läste samtidigt:
”Den mätta dagen, den är aldrig störst”. Där fanns plötsligt dikten i våra minnen och med den alla bilder och upplevelser från försommaren. Vi satt kvar, glömde vardagens bekymmer och pratade länge om resan och hur vi inte kunnat komma på diktens början. Så konstigt att vi mindes den nu!

Epilog

Nu sitter jag här och minns igen, färdas i tanken så lätt tillbaka i tiden.

Vi är ständigt i rörelse, så kanske är B. på väg någonstans dit jag inte når.

”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”.