Jag kan finnas i ordlösa, ospecificerade, abstrakta tankar, den bubblan är som ett bolsterdun bland molnen. En barndom. Bekymmerslös vila så länge känslan varar. Om jag plötsligt behöver språket efter en längre tids uppehåll så går det trögt, som att hela maskineriet rostat ihop. Tankarna saknar nät som förbinder olika linjer för att korsa, växla eller byta. Det är som hela mitt inre universum är kaos, samtidigt känner jag mig mycket nära mig själv i oordningen, som en kosmisk varelse i större rymd. Jag trivs bättre där än i det allmänna rummet som alltför ofta synes ha lågt till tak och yta utan innerlighet. Under uppehållet har jag inte överlåtit tänkandet åt någon annan, jag har bara levt ett praktiskt och spontant här och nu liv med vissa rutiner av överkomlig ansvarsgrad. Plötsligt anropar jorden, det finns risk att förlora fristaden i rymden om det allmänna rummet och staten kräver bestämmanderätt över min fysiska kropp. Deras experiment är som rysk roulette och kan, om jag har otur, släcka ner min rymd, vilket också sker på en nivå redan innan injektion. Det känns obehagligt. Jag har svårt att känna igen folk från förr, vänner och familj. Inte alla, men flocken har krympt och en känsla av ensamhet och utanförskap som jag annars lärt mig hantera, gör plötsligt ont igen. Gamla sår rivs upp inom och utom. Jag måste med öronproppar lyssna inåt, slår hjärtat lugnt eller bankar det häftigt som någon vore gisslantagen bakom revbenen. Jag måste orientera mig och som sanningssökare så söker jag information i kriminella kretsar. Globalister, stater, vår stat, media, Google och umgängesrummet online har i princip lagstadgat lögnen. Till min stora glädje fann jag en motståndsrörelse. Att träffa dem, så många likasinnade, var en emotionell upplevelse, fängslande och frisättande på samma gång. Livgivande och ömsint syre. Jag kunde inte somna efteråt. Ruset kändes som när man är förälskad. Jag älskar verkligen min och allas vår frihet i allt från rörelse till ord, tanke och val.