Så allting började på juristbyrån och än är det inte slut. Orken att skriva om allt som hänt sedan den dagen på juristbyrån har ännu inte infunnit sig. Sorg kan ha så olika ansikten. Sorg kan handla om att mista någon som dör, sorg kan handla om att mista en relation. Sorg kan handla om hur fel någon handlat emot en. Det finns tusen anledningar till att känna sorg. Jag måste därför hitta tusen anledningar till att finna glädje.
Jag träffade alltså mina systrar på juristbyrån. Postväxeln visade sig vara ett bedrägeri. Min äldsta syster hade fått papper av vår mamma om att föra över en större summa pengar från ett bankkonto till ett annat som tillhörde mamma. Mellan texten som gav fullmakten till min syster att genomföra transaktionen och min mammas underskrift hade någon med en annan handstil skrivit: kan tas ut i postväxlar. Det är märkligt att en bank kan acceptera ett sådant dokument, men det var vad som hade skett. Pengarna hade tagits ut i form av postväxlar och förts över till min äldsta systers konto. Min äldsta syster nekade naturligtvis till brott och uppgav att mamma ville att hennes äldsta dotter skulle ta ut pengarna och donera dem. Min äldsta syster kunde inte redogöra för juristerna på juristbyrån exakt vilka som tagit emot denna donation, bara att 400 000 kr av summan hade överförts till hennes egen son. Efter många om och men gjordes bouppteckningen om och i den andra versionen framkom att äldsta systern hade tagit ut motsvarande belopp på postväxlarna och att detta betraktades som förtida uttag av arv. Varför min syster pratade med mig om att mamma hade lagt undan en postväxel till mig vet jag inte. Kanske var det en undanmanöver för att få mig att tro att så verkligen var fallet och att mamma av någon outgrundlig anledning ville att jag skulle ta emot 20 000 kronor vid sidan av arvsskiftet? Men hennes trick funkade inte och jag är glad att jag aldrig frågade efter min postväxel.
Min yngsta syster plockar upp ett papper på juristbyrån. Jag läser texten. Det framgår att min mamma anser att min yngsta storasyster ska ansvara för arvsskiftet. Min yngsta syster frågar mjukt om detta kan anses ha juridisk vikt. Juristerna sitter tysta. Jag tolkar det som om de inte anser att papperet är juridiskt giltigt. Det är bevittnat av yngsta systerns man och svärfar. Senare tar jag reda på att ett sådant papper inte är giltigt som testamente på grund av jäv. Juristbyrån konstaterar också mycket riktigt att dokumentet inte är giltigt som testamente och i bouppteckningen står tydligt att inget testamente finns efter våra föräldrar. I mina tankar önskar jag att om jag hade vetat så skulle jag ryckt papperet ur min systers händer, konstaterat att papperet inte var giltigt och rivit det i tusen och åter tusen bitar. Men vissa saker kommer man sent att få ångra.
Jag frågar min yngsta syster om sommarstugan. Vår underbara sommarstuga där alla ljusa barndomsminnen fanns samlade. Min syster berättar att hon sålt den för min mamma till grannen. Med fasa minns jag hur min mamma alltid sa att grannen ville köpa vår sommarstuga. Han störde sig på alla de flerhundraåriga ekarna på vår tomt som stadigt och ståtligt hade prytt vår skogsbacke. Mamma hade flera gånger uttryckt att hon aldrig skulle sälja sommarstugan till vår granne eftersom han sagt att han skulle såga ner alla ekar då de skuggade hans tomt. Jag förstod ingenting när min syster sa att min mamma inte velat att sommarstugan skulle gå ut offentligt tillförsäljning utan bara säljas till grannen.
- Men ekarna, vad hände med dem? frågar jag förtvivlat. Min syster lägger huvudet på sned så där lite lagom och säger med en tillrättalagt sorgsen röst:
-tyvärr så högg han ner dem.

Det känns som om min barndom huggs ner. Kanske är det fånigt att sörja ekar. Men jag gör det eftersom vi människor på en kort stund kan förinta det som tagit hundratals år för naturen att skapa. Min äldsta syster anförtror mig vid ett annat tillfälle att hon tror att yngsta systern fick pengar under bordet för att sälja stugan till grannen:
-Ett så lågt belopp som hon fick för stugan, det stämmer inte. Så nära till sjön och allt.
Försäljningen av stugan var inte oväntad. Jag hade ju sagt till min mamma att jag inte var intresserad av den. Den låg så nära huvudstaden, men jag hade ju flyttat till andra sidan landet och rotat mig där. Ändå finns min barndom förankrad på denna plats. En barndom där man trodde att ingenting skulle förändras, utan alltid vara som då. I mina tankar rör jag min runt i sommarstugan, tänder en brasa i storstugan eller minns hur jag vaknade till att fåglarna kvittrade på morgonen. Jag minns hur jag satt i köket och lyssnade på radio, läste gamla utslitna serietidningar och hörde regnet forsa ner utanför. Alla dessa somrar. Bad, gunga, lekar, kompisar. Jag älskade att gå i skogen, längre och längre in. Jag tänker åter på min pappas ord om att hitta. ”Följ solen så går du rakt på och inte i cirklar”. Jag följde solen och kom alltid hem, alltid efter att ha vandrat runt i vad som kändes som timmar i min älskade skog. Allt detta är borta nu. Allting har ett slut och det förstod jag aldrig som liten. Kanske förstår jag det fortfarande inte. Jag sörjer träden och jag sörjer den oskuldsfulla tid som var min barndom.