han fyllde hennes mun med bomull
och hon svalde villigt
som man bör.
den lade sig som snöflingor i lungorna
men smälte inte.

kanske var det häftstiften
som gjorde henne blind, så som han
pressade dem genom ögonlocken
varje dag.
då hon förlitade sig till känseln blev
han ännu vackrare
munnen djupare;
hon öppnade den med fingrarna,
smekte gommen och pressade
nedåt.

de rispade kärleksord över sina magar
kysste såren torra och fyllde i
varje bokstav med tungan.

andetagen
var en bekräftelse om liv
synkroniserade som klockor
de skulle sluta exakt samtidigt
så som riktig kärlek alltid gör.