Vem var jag
innan huden
sprack upp i mitt kranka slitna anlete?
Jag ser ljus
som förblindar
och allt grus i min syn är ett helvete!
Vart var jag
innan allt
förvandlades till ett plågsamt arbete?

För det är endast
längtan som fjättrar mig
till verkligheten.
Vad är vad
här och nu
avgörs ännu.
Nu det är endast
längtan som besvärar mig
och tröttheten.

Omedveten,
vem jag var.
Medveten,
nu jag ser.
Drömmen,
vart jag var.
Jag vill nu åter bli,
naiv, fiktiv, och fri.
Återigen ha ett liv
i en magisk fantasi.

Låt mig,
få återfinna lugnet igen i Morpheus varma famn.
Så låt mig,
få åka med och segla till Phantasos stilla hamn.
Bara låt mig,
få återse de magiska djuren på Phobetors strand.
Snälla låt mig,
få försvinna bort igen en stund i Hypnos drömland.