Tar de in min insändare? Arbetar som vaktmästare på kommunen. Trivs bäst när jag får trampa runt stan med kommunens post, till alla förvaltningar och möta ett hej eller ibland även ett leende. Känner fukten mot pannan. Lätt kyla smeker händernas ovansida. Ställer ifrån mig cykeln, plockar ihop vad som finns i cykelväskan. Internpost och vad som på morgonen hade sorterats in i kommunens postfack av en postanställd. Tiden före Internet.

Såg något på stan som jag reagerade mot. Sista biografen ska snart slå igen. Min hemkommun, på dryga tjugo tusen, klarar inte av att bära kostnaderna för en endaste liten biosalong. Behöver bara få uttrycka min åsikt. Tycka till. Kanske någon lyssnar? Kanske inte. Som sagt det var tiden före Internet, mobiltelefonen och de sociala medierna. Hoppades få in min insändare i kommunens enda lokaltidning. Något år senare började de första närradiosändningarna. Föreningar som kunde få ut sitt budskap i radion var revolutionerande.

Saknar den tiden. Lugnet. Mötet med någon annan på några rader i tidningen eller utanför mataffären. Kunde stå där en kort stund och diskutera, argumentera, kanske rent ut av agitera något. Idag orkar jag inte med Facebook, Instagram, Tiktok, Twitter och allt vad de heter. Så lätt att släppa ut sina känslor, oftast med mer eller mindre aggression och inversion. Trump. Vaccinationshat. Pedofili. Någons halvt lyckade kaka. Allt och inget med bara några snabba knapptryck. Ingen tidningsredaktion som granskar uppenbara påhopp. Och nu lastbilsockupationen av centrala Ottawa.

Tänk dig tanken att få sätta dig ner på något fik. Byta några ord med bordsgrannen. Ett leende. Eller tystnad. Men ändå en tillfällig blick :)