Ställer in resterna av frukosten i lådan. Hur snabbt bryts bakterier ner i en artificiell miljö? Orkade inte mer. Eller ville inte föräta mig. Samma rutiner som hemma i Sickla Udde. Bodde ännu kvar där innan tågresan upp till norr och Kiruna. Hur mår mina blommor, som jag lät stå kvar i vardagsrumsfönstret? Ville inte de skulle behöva bryta upp som jag skulle göra, för några år. Eller hur länge, det visste jag inte. Lyckades få en tidigare arbetskamrat att hyra den för sin son som ville fortsätta studera i Stockholm efter gymnasiet. Men få känna av ett friare liv som ung vuxen.

Börjar dagen efter frukosten med att läsa av några mätare som höll koll på syrehalten i farkosten. Rutin, men också absolut nödvändigt för den långa färden mot Mars. Nu var det januari 2028. Visserligen fanns även här samma artificiella fotosyntes som omvandlade koldioxid till nytt syre. Fast när det inte fanns någon återvändo förrän efter besöket på vår röda granne och det knappa året för hemresan, så behövdes även ett förråd i händelse av att något inträffade med utrustningen. Innan avresan från Kiruna hade jag fått gå en kurs för att klara av underhåll och reparation av alla nödvändiga system.

Jag var dock inte helt ensam på resan. Vi möttes på dockningsstationen. Johan hade jag träffat tidigare. Vi gick samma grundutbildning i Östersund, första helsvenska astronautprogrammet. Ensamstående sedan hans fru lämnade. Inga barn. Praktiskt lagd med gymnasialt tekniskt program i hemstaden Göteborg. Specialiserade sig sedan med en master i teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola. Blev liksom kvar i hemstaden där han senare mötte Monika, kvinnan han nu är skild från. Vi var som små lika fascinerade av teveserien Star Trek. Det var så vi lärde känna varandra, i våra samtal kring serien när vi möttes på astronautprogrammet.

Josefina är sedan vår pilot under färden mot Mars. Gillar snabba bilar och Indyrace, en populär bilsport för de ”riktiga” grabbarna. Blev aldrig proffs men körde en hel del som amatör i Småland. Anderstorp, en av våra egna klassiska tävlingsbanor. Ronnie Pettersson har flest segrar där, innan han omkom på Monza-banan i Italien 1978, samma år som jag gick på högstadiet och satt fastklistrad vid teven för Star Trek. Hon fick ett erbjudande från försvaret att testköra deras nya amfibiebil, sedan var hon fast där. Och nu vilar våra händer i hennes förmåga att manövrera vår farkost i omloppsbana runt Mars, när vi hoppas kunna befinna oss säkra nere på ytan.