En sista suck. Ligger i en vakumbehållare. Andas. Långa djupa. Bröstkorgen suger åt sig vad som kommer in genom luftrören. Sipprande stillhet. Tyngdlöst. Samtidigt måste jag lugnt låta syret transporteras runt. Lätt stickning i fingrarna. Inbillning. Eller en liten nervositet av ett oåterkalleligt beslut av ett avsked. Framtiden ligger framför, i form av ett abrupt slut någonstans i närtid eller en oviss nio månaders resa.

Känner lätt värk av obekväm ställning. Eller också det en inbillning. Tiden känns obestämd. Sedan trycks bröstkorgen av G-kraftens obeskrivliga styrka. Newton kände direkt träffen av äpplet. Trycket mot mig kom från raketens våldsamma explosion när den påbörjade färden upp mot himlen. Samma känsla av okontrollerad smäll som när jag, vid tre-fyra års ålder, tappade greppet om tramporna och dundrade in i husväggen utanför farmor och farfars lägenhet i Köping. Ärret syns ännu, om man verkligen vet var det sitter och minns händelse. Där. Någonstans. Man kan väl inte känna det efter så många år och med pannan lätt skrynkligt av ålderns veck.

Mars. Någonstans utanför min syn ligger du och väntar. Fast kommer vi att träffas. Oförutsedda och väl medvetna händelser kan sätta punkt, någonstans långt därute i mörkret. Men … jag är på väg. Och utan vetskap om att ens nå dockningsstationen som rör sig över stratosfären. Minns en småkylig kväll drygt trettio år tidigare. Hade fått korn på den genom min nya stjärnkikare. Hade baxat upp den hela vägen till toppen av vårt eget berg i Köping, Ströbohög. En tänkbar vikingagrav för en mäktig hövding eller hövitsman, likt de berömda Uppsala högar nära staden med samma namn.

Ett matt gult blinkande. Måste hela tiden vara på vakt. Ingen tid för några längre drömmar. Vrider mig svagt på höger sida. Är snart dags att släppa av det första steget i björnen som bär upp mig, uppskjutningsraketen. Bara en påminnelse. Bara ett gult sken, inte värre än så. Tar ett ytterligare djupt andetag. Känner den ”artificiella” luften smeka halsen på väg ner och ut i kroppen. Tack vare ny teknik behövs inte allt syre transporteras upp från jorden och ta otymplig plats. Koldioxiden jag andas ut kan, med hjälp av en konstgjord fotosyntes, omvandlas till nytt i ett litet kretslopp i dräkten.

Vilka tankar rörde sig hos pionjärerna inom rymdresandet? Redan 1961 kunde ryssen Gagarin susa runt jorden några varv innan det var dags att ”gå in för landning”. Allt kunde gå fel. Utprovat på marken i laboratorier och testanläggningar. Men vad hände om… hur upplevde han det? Och uppskjutningen? Lika fastbunden som jag, sextio år tidigare. Blundar. Ännu ett djupt andetag. Behöver klia mig på näsan men där sitter ansiktsmasken. Som tidigare stridspiloter. Ingen tjock otymplig hjälm som Gagarin hade. Ingen otymplig dräkt. Både teknologin och modet har rört sig framåt även för oss astronauter.

Mamma. Vad skulle hon ha sagt ifall hon levde och fick sitta hemma vid skärmen och följa uppskjutningen? Grymt stolt. Men, som alltid, mycket nervös för sin äldste son. Så mycket som hon tjatade på mig att inte cykla från Stockholm, längs Mälaren, till vår hemstad Köping. Det kan ju hända så mycket. Men mamma, det är i Sverige, jag cyklar längs småvägar och det är dagsljus. Hur mycket jag försökte lugna henne så, fast hon kunde ju förstås inte stoppa mig. Mammor är mammor. Samtidigt som jag inte berätta så mycket om mina cykelturer längs estniska kusten vid samma tid. Dag som halvmörk kväll. På andra sidan Östersjön. Älskade äventyr sedan den instängda och kontrollerade barndomen. Älskade mamma, hade önskat att du verkligen fick vara med om detta idag.