Himlen är gråsvart. Ett dovt muller hörs följt av en kraftig bländande blixt. Sedan återvänder mörkret som om det skulle ha legat på lurpass och bilens svaga strålkastare söker återigen att flämtande lysa upp vägen framför mig. Det skrapar till under bilen. Hjulen studsar till i den blöta och sliriga leran. Med stadig hand försöker jag hålla mig kvar på vägen.

Hemma har jag ett trivsamt jobb med barn. Mellanstadielärare. Efter några år som receptionist hade åren bara runnit iväg. Trött på att mestadels bara sitta och koppla samtal. Visst fick jag några korta ord med andra människor men inte alls samma sak som att hela dagarna vara i ett klassrum. Trivs och ingen dag är den andre sig lik. Men efter jobbet? Började för några år sedan att gå några kvällskurser i fotografering. Ett intresse jag haft sedan tiden som barn, att fotografer eller filma. Ögonblicksbilder. Stämningsskapande. Numera arbetar jag även som frilansfotograf med olika påhugg. Fått in några bilder i olika facktidningar. Fast mest handlar det om den egna spänningen att få fånga något genom linsen.

Hela eftermiddagen har en gråmulen himmel legat över södra Transsylvanien. Det oavbrutna regnandet har fått bilen att flera gånger tappa väggreppet och kana ner i diket. För ett ögonblick försvinner mina tankar iväg till en tid höljt i historiens dunkel. Slutet av 1400-talet. Konstantinopel hade nyss fallit och turkarna trängde österifrån in i Europa. Som en del i en kristen försvarspakt stred en prins Vlad och hans Drakorder mot en nästan övermäktig fiende. Något personligt inträffade som fick den gamle förkämpen att tvivla. Han blev sedan även en fiktiv figur i Bram Stokes Dracula, men det är en helt annan historia.

Ett plötsligt ryck. Bilens ena framhjul har tappat väggreppet och glider rakt ner i diket. Tystnad. Bara vindens sus och det smattrande regnet hörs genom den otäta sidorutan. När chocken släppt, fångar hörseln upp ett svagt ylande. ”Vargar?”. Samlar snabbt ihop tankarna för att inse det fruktlösa i att omedelbart ta mig upp på vägen. Väljer att ännu en gång ta ner hela bilen helt i diket för att, med bakhjulsdriften, pressa mig upp. Plockar fram de stora gummistövlarna bakom sätet, öppnar bildörren och kliver ut. Regnet öser ner som från en vidöppen kran. En kraftig iskylig vind rycker tag i jackan och vrider den ett kvarts varv. Med stor beslutsamhet trycker jag igen bildörren och trevar mig sakta bakåt till bagageluckan. Det iskalla regnet svider mot ansiktet. Med hjälp av båda armarna trycker jag sakta upp luckan, gräver ur mörkret fram två avnötta brädor. Med en i var hand lyckas jag till sist få dit dem framför båda bakhjulen.

En gren knäcks bakom ryggen! Snurrar snabbt runt. Totalt mörker. Pulsen rusar och blicken flackar hjälplöst ut i tomheten. Sekunderna tickar sakta. Efter en stunds tystnad tar jag mig beslutsamt in i bilen. Vrider om tändningsnyckeln. Motorn mullrar igång igen. Nu gäller det att med ett lätt lyft på kopplingen. Evighetslånga minuter senare ligger jag åter på vägen och med ett lätt tryck på gasen rullande tar mig från platsen.