det var substanslöst, det var ett sopberg, det var vid ett sopberg de satt och åt middag. de hade tänt levande ljus och ställt fram karaffer med vin, de satt med vita dukar och silverbestick vid en soptipp som stank av bränt kött och aska, bortanför soptippen kunde en död skog skönjas, den vajade som vågorna från ett hav, fram och tillbaka i en tyst och undanglidande rörelse, när människorna satt och pratade vid bordet så öppnades deras munnar och ut kom fåglar av luft,
som fällde ut sina genomskinliga vingar över städerna de levde i, kastade sitt falköga av luft över död materia och drömmar av plast, vid det dinerande paret lät en svavelgul skymning förgylla kvällen, den gjorde sig som en fond mot vilken deras siluetter kunde skönjas, där de bar på sina små hus, sina bilar, deras böcker som vägde allt mindre, som liksom svävade ovanför landskapet, som flög likt uppstoppade fåglar över ökenlandskapen som hade slipats ned av medelklassen, och ur deras böcker rann tingen likt en strid ström av sand, en flod av aska som närmade sig en avgrund, som spreds som flagor i vinden ut över byarna, ut över människoras hjärtslag som hördes eka dovt i underjorden, deras händer rörde aldrig vid några substanser, de rörde aldrig vid ett fikonträd som stod vid vägens ände, som var bakgrundsbelyst av en stålande sol som satte trädet i sång, och vi skulle leva vårt liv uppe i rymden ombord på en rymdstation, där nätterna vägde lite mindre, och sommaren var lite längre, där vi drack pinot noir och lyssnade på ”Kvällar i Moskvas förstäder", där du satt i den gamla soffan i sällsam berusning och hällde ditt röda vin på massorna, såg hur de klädde av sig sina lager, hur deras masker och dräkter föll mot golvet, din insikt som frös människan i sin rörelse, som gjorde henne till en staty, en frusen staty som stod längs vägarna, som stod i galleriorna, vid centralstationen och väntade på tåget till Uppsala, det oföränderliga och konstanta,
vi låg i rymdstationens lakan och knullade oss igenom nätterna, kokainet hängde i luften som ett alldeles obefläckat snöfall, vi var rena igen, och när du öppnade boken som du hade fått av din farfar så steg en gul fågel ur arken, den hovrade ovanför sägen där vi låg, den blickade ut över rummet som hängde tusentals kilometer ovanför jordens atmosfär, och den började att flyga mot jorden, höll på att brinna upp i friktionens hetta, en vacker kanariegul fågel som landade i människornas hattar, som satte sig tillrätta ute på en ö i skärgården, började blomstra av liv, som sjöng av eld i Östersjöns grånade silver, jag tände en cigarett och drack vodka med is, och vi flöt utåt, bortåt, förlorade våra kroppar ur synfältet, såg de sväva bort bortom grönskan som omslöt sovrummet, en sommar som började växa i väggarna, som brann av sol och rörelse, den vita hettan,
vi försjönk bortom gränslandet när vi tände eld på de levande och döda, den vita hettan, i vilken allt förintades och föddes på nytt,