FÖRRUTTNELSEN

Jag sitter besutten
av landets lagar
och känner mig rutten
under några dagar

Jag försöker bestiga
den stamtavla som dött
och kan höra mig tiga
när jag viskar förstrött

till grenar som är torra
och ständigt tycks brista
men gärna vill morra
åt livets tomma kista

När grenarna brister
och jag fryser till is
hjälper inget klister
mot den verkliga kris

vars tystnad försvagar
och får mig att falla
under några dagar
som verkligen är kalla

Men förruttnelsens tid
är väl inte min egen?
Drabbad av en inre frid
kan jag nu resa stegen

och lämna det dike
i vilket jag sjunkit ner
och uppnå det rike
som drömmarna ser