bilden
som gör slut
på alla bilder,
svarthålig,
av verklighet
mörkstumbliven,
den fräter sönder
hårddiskar
och färgpatroner,
pixlar, matta
och blanka papper,
varje terrabyte
trängs bort
i dess oljus,
bildlöst
som skärmen
på en stängd
bankomat
där varken uttag
eller insättningar
är möjliga

i den högsta
upplösningen,
i den sista
framkallningen,
bortom
det uthärdliga:
det oliknelsebara
varat, det
oupphöjbara
intet
där bokstäverna
trasas sönder,
metaforerna
sugs in

där finns
en robotbombad
förlossningsavdelning
och en mor,
högst ometaforiskt
blödande,
bortburen
i sitt skrik,
krampaktigt
greppande
tomrummet

efter
nydött
nyfödd
börd.

(Mariupol, mars 2022)