*


Man går nerför en soluppgång
den faller
så långsamt ner bakom horisonten.

Ner bakom husen,
ner mot avgrund, himmel.

Och skogarna reser sig med väldiga trädtoppar,
en vind, ljud
skuggor

och en avlägsen värld
allt längre ifrån.

Man går sakta. tyst, stannar, tittar upp
och känner en vilsenhet,

en ensamhet.

Existensiell,

för man finns.
Som månen.

Och man växlar några ord med
tystnaden
viskar så att ingen hör.

Går långsamt fram
och det brinner någonting där ovan
av blinkningar

som redan slocknat för tusentals år sedan
men som äntligen nått fram
fär mina ögon.

Över bron
bort mot hem.

Till gatan
och huset.
rummet och
tystnaden.

Man blundar och somnar, ser bilder
i sitt huvud.
bilder av
drömmar.

Och det snurrar runt runt av natt och dag
i oändlighet,

men för mig

en kort stund