•

"Hej, korpulenta unge - hur mås det?", VD:n sa.
"Du möter aldrig obehag här i vår vackra värld."
Jag sa: "Nåväl, jag lever ju, men annars är det bra...
fast det kan ju förbättras kvickt, så låna mig ditt svärd;
så flyr jag till en bättre scen helt utan prålsjuk flärd.
Och du min bäste herre slipper än en 'ingen värd'."

Win-Win

.

***************************

Och angående [o]hälsan då:

Vad finns att skriva, när jag de facto FYSISKT mer eller mindre inte KAN skriva? Snart fem veckor av inflammerade och varande sår, som helt lagt ner tanken på att låta sig inkluderas i den grabbens [tidigare] så utmärkta läkkött. Så. Ja. Jag nafsar huvudet av skam; genom att det är jag som ringer Vårdcentralen i morgon för något slags hel- eller i alla fall halvkroppskontroll.

Mina händer är Just Nu totalt oanvändbara [bara höger pekfinger är aktivt as usual], de kliar, svider, förlorar då och då Helt känseln, ibland drabbas jag [händerna då] av något slags blixtsmärtar/strålar av is och eld, vilket gör att jag tappar det som jag då eventuellt råkar ha i handen. Det bränner och värker något å vedervärdigt just i huden - inte i muskler eller skelett [de är bara allmänt pajade som vanligt, inget att bry sig om] - så överjävligt att jag inte kan bära de lättaste ting om de placerats i en påse, så handtagen "skär in" i mitt härskna slaktkött.

Blir intressant att höra vad Nobelpristagarna får för sig att sätta för lustig diagnos på mig den här gången, även om jag tippar på att det skall tas ett par liter blodprov och kanske remitteras till någon med [förhoppningsvis] rätt spetskompetens. Två tre gånger under de här 30 dagarna har jag haft kortare febertoppar, där jag nickat in 40 plus på termometern, för att sedan gå ner till hederliga 36,2 inom bara ett par dagar. Har gjort otaliga Covidtest, så inte ens där får man vara med och lattja. Och då händer och fingrar varit/är helt obrukbara har jag inte kunnat googla mig fram till något slags killgissande diagnos heller. Känns som att hela jag håller på att - jodå - ruttna inifrån. Minnet har blivit ett sämre skämt än vanligt, och jag sover kanske 15 timmar/vecka, om jag nu inte super ner mig till apstadiet - har dock inte pillat på lättöl ens sedan januari.

Vad alla dessa Ytterligare fysiska begränsningar och smärtor gör med ett redan söndertrasat psyke kan ni säkert lista ut med lilltån.

Fixar inte att skriva mer nu. Det kostar på så det plaskar om det. Nu vet ni varför jag håller käften och inte frekventerar FB, poeter.se, messenger och massa annat. Ni får en ny bild [med hemmapulande bandagetillverkning av högsta klass] och en halvgammal dikt som dock fördubblats och sminkats om.

Vi får se när/om jag återvänder. Hur som haver skall alla ni skitsnygga själar som följer mig och kommer med uppmuntrande ord [och hårda skämt!] och bara är allmänt urgulliga sträcka på ryggen och dra in en fet näsa Kola från skinkan på en böghora [eller bara nöja sig med att inhalera härligt uppiggande syre, som dessutom inte nödvändigtvis måste serveras från en skrynklig gubbrumpa...] All kärlek till er. Ni får mig att orka kämpa, eller vad det nu är jag håller på med.

Pussar och Povel Ramelska karamelodikter! <3

Nygammal dikt var det, ja... men splitterny bild emellertid.

.

***

***
.