morgonen bär med sig försoning, enhetlighet, en sötma som återfinns i allting. jag blir mänsklig igen, tvivlet och de mörka molnen som lägrat sig över min kropp har skingrats, men så under det att dagen fortskrider så sker en subtil process, jag krymper, blir allt mindre och mindre. och när jag går och lägger mig så är jag som en skugga av den personen som levde under dagen. de löften som manifesterade sig under dagen förvandlas till rök och tvetydig aska under kvällningen. ödsliga slätter uppenbarar sig inför min inre blick. och väggarna till den andra sidan har blivit tunnare. jag förnimmer viskningarna från botten av avgrunden på andra sidan väggen som finns där strax intill mitt huvud när jag ligger och försöker sova, den tunna väggen alldeles intill världen som andas likt ett sovande djur utanför fönstret. somliga kvällar är jag alldeles liten när jag går och lägger mig. jag har krympt, mitt försvar och min rustning har decimerats, jag är en mussla utan skal, en varelse utan motståndskraft. och i dessa ögonblick söker jag något att hålla fast i, jag famlar i mörkret efter ett rep, efter minnen, jag famlar i mörkret efter liv. och när jag slutligen vaknar upp igen efter nattsömnens förintelse och osammanhängande drömmerier så har jag blivit en annan. jag är återuppstånden.
det pastellblå vårljuset tränger in genom fönstret med famnen full av tillförsikt. skira molnstrimmor kan skönjas på himlen, nysprucken grönska prunkar i grannarnas trädgård. det är en annan dimension, det finns löften som hägrar, tillförsikt, världen har under nattens gång spolats ren från sina skuggor, blivit som nästan ny. men denna märkvärdiga process har även inflytande över mina tankar. som om jag förleds att tro att det jag tänker är nytt. ibland kommer jag dock på mig själv med att tänka nästan identiska tankar som jag gjorde dagen innan. endast små subtila nyanser skiljer dem åt. varje dag när jag vaknar så förnimmer jag en mångfald av möjligheter.
jag förnimmer hur någonting dväljes precis bortom min omedelbara tillvaro. att leva, att skapa minnen, att göra det som jag drömmer om att göra. jag förnimmer allt detta som fägring som finns strax intill det grå och monotona. och under dagen funderar jag på detta, men resultatet är oftast det samma när jag lägger mig på kvällen. cirkeln är inte bruten, jag vandrar fortfarande omkring i samma grå och ändlösa skogar som jag gjorde dagen innan, de slitna stigarna slingrar sig inåt igen, och jag sommar på samma evinnerliga plats som jag gjorde dagen innan. och jag tänker att de gånger som jag lyckats förflytta mig något, ta några steg ifrån den plats där jag vaknade upp, det är när det oförutsedda händer. när jag träffar någon som jag inte räknat med att träffa, eller när krisen och sjukdomen infinner sig, eller när jag hamnar på en plats som jag inte räknat med att hamna på. yttre faktorer som ligger bortom min kontroll får mig stundom att bryta mig loss från mina cirklar. vem är jag egentligen i den monotona och repetitiva tillvaron där dagarna är nästintill identiska med varandra? kanske är mina möjligheter, de löften, och den frihet som jag upplever på morgonen mer begränsad än vad jag upplever att den är. kanske är kaoset och det slumpmässiga mötet mina bästa vänner..? vilka är människorna som lever sina liv i monotoni och repetition med villa, barn och Tesla? IT-chefen som går och harvar på samma jobb dag ut och dag in, läraren som nöter samma saker dag ut och dag in för en grupp hormonstinna elever? som kommer hem från jobbet och äter middag, tittar på samma teveprogram, har samma samtal med sin fru/man, vilka är dessa människor vars liv rör sig cirkulärt på samma sätt som en satellit rör sig i omloppsbana kring en avlägsen värld? är dessa människor ens existerande? finns dem överhuvudtaget? kanske behöver jag kaoset på sammas sätt som en planta behöver vatten. uppbrott, kriser, nya platser, otrohet, sjukdom, dödsfall och slumpmässiga möten är som ett blod som flyter i de levande. medan upprepning, nötning, monotoni, och förutsägbarhet är en öken vilken man vandrar genom med en ögonbindel i tron att möjligheterna finns där hela tiden, precis inom räckhåll, vilket morgnarna talar om för oss att de gör, men att vi ändå ytterst sällan griper dem, och istället låter drömmarna disintegreras, vittra sönder som vackra stenskulpturer i periferin av livets ständiga upprepning.
jag tror att en av de saker som jag älskar mest är när jag träffar någon som jag inte räknat med att träffa, en person som är som en dörr, en vidunderlig nyckel, en uppbruten boja. dessa människor är som brinnande kometer när de slår ner i mina inre landskap och gör avtryck, bär med sig frön från nya och okända världar, och lämnar efter sig en oas av sjudande grönska i mitt inre. kanske är det bara när kaoset tar ett grepp om livet som jag verkligen lever, när haven stormar, när katastrofen får himlakropparna att lämna sina omloppsbanor, när tidvattnet för med sig något oförutsett, en uppfriskande entitet från en annan värld. att vara död är att skydda sig från kaoset, att vara död är att ha kontroll,