I ett ingenmansland.
Jag strövar

som i ett töcken.

Som i ett
månlandskap,
en dröm.

Att jag varit här,

förut.

Den nära

outforskade delen

av ett
inre universum.

Ett vaakum,

ett tomrum
utan väggar.

En tyst plats

där planeterna
gungar

på rad.

De bildar en linje

och binder nuet
med

oändligheten.

En radio
i viken

spelar syrsornas
symfoni.

En radio av sand
på en strand

någonstans

där man kan se
båttrafik

över
himlavalvet

försvinna.

Och jag finns,
men jag finns inte.

En dag
som kom.

och jag kom
och solen gick ner.

Och jag står
på balkongen

och tittar ut
på huskropparna.

Lätt regn,
droppar,

var och en
lika

ensamma

som var och en
av oss
på sin balkong.

Min rinner bort.

En skugga
i min hand.

Du vinkar
med regn på din.