Träden somnar lagom
till kväll.
De ändrar skepnad,

mina ögon vet. De ser
i mörkret.

Och jag lyssnar hur de susar
där i dungen,

stadens filter av lugn,
en plats,
kanske rakt nedanför
en balkong,
eller där i parken

i ett svagt sken
från bronslyktorna
de sover,

en del hundra år

kungliga,

kanske flera hundra
i blåst,
stormar.
Världskrig.

Utan steg,
bara stått där

majestätiskt,

så vill jag känna
vinden


När jorden tindrar
sett från
rymdstationer

som en polerad
glaskupol.