Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

17maj22








dagarnas monotoni och enformighet förefaller finnas inom oss själva, det kalla bleka morgonljuset vars löftesrika aura belyser gatorna om morgonen är mitt eget. de illavarslande molnen som drar fram över landskapet och kastar oroande skuggor över marken, det ömsinta vemodet i en skandinavisk solnedgång om hösten när himlen står i lågor av brandgult och rosa, friheten och glädjen som kan infinna sig under vissa dagar när det är som något oväntat har vridit om nyckeln i en fångcell. dessa intryck av världen som jag inte kan frigöra mig ifrån är blott mina egna. för någon som sitter i fängelse så är kastanjeträdet på rastgården en sakral uppenbarelse av skönhet, för någon annan är den icke-existerande entitet, ett livlöst tomrum uppburet av grönska och bark genom vilket vi sveper våra likgiltiga sinnen utan att det är något som ta emot. jag besjälar tingen med min egen inre substans. vad spelar det för roll om jag reser till Indonesien eller Argentina om jag i mina ögon bär med mig ett smutsigt vatten, ett lik som lägger sig över nejden och får allting runtomkring att vissna och dö? och den indier som reser till den präktiga, medelstora staden i Skåne får sig en chock av skönhetsuppenbarelser, hur allting är rent och skimrar i sällsamma färger och behag. den indiske resenären har med sina ögon strött guld över tomma fält. mina landskap är författade av mig själv, vart jag än reser så finner jag den dova melankolin som stänker sina skuggor över landskapet, på vilka gator jag än går så är det alltid samma människor som går där, de må vara mer eller mindre tillknäppta och sorgsna, mer eller mindre lyckliga, men det är samma blickar som genomborrar mig, det är samma själar som guppar omkring på tingens yta utan att smaka av vad som finns där under. medan människorna för någon annan resenär är vandrande manifestationer av andra kulturer, något intressant och färgrikt, något mänskligt och tilldragande...
och jag kan inte undgå att tänka på hur staden skulle te sig om alla invånarna skulle redogöra för sina intryck av den. om man skulle låta samla allt i en bok, tusentals beskrivningar av hur solnedgångarna ter sig under sommarhalvåret när solen slutligen går ner i stillsam prakt vid Öresund. hur butikerna, gatorna och torgen vore målade i allsköns färger och nyanser beroende på vilken blick som fångade det, hur staden vore ett mångfacetterat gytter som manifestade sig i ett virrvarr av skepnader och utryck, gemensamt skulpterad av ömhet och sorg, hat och kärlek, alienation och samhörighet. sida efter sida sida med olika dimensioner, sinnesstämningar, ljussättningar, sida efter sida av samma ting besjälat på de allra mest olikartade sätt. och det som bara var min stad skulle inte väga mer än ett florstunt pappersark i en monolitisk bok av intryck. en enda sida i boken med stadens samlade kvaliteter vore som en tvådimensionell genomskärning av en sällsam och ockult skulptur. och den som bemödade sig med att läsa hela boken skulle snart skönja hur en denna skulptur skulle resa sig upp ur sidorna, vända sig om och titta tillbaka på läsaren, se honom i ögonen med sin tredimensionellt färgade blick, hur det vore outgrundligt, vanskapt, vackert. och att vandra omkring i staden formad som en fysisk plats efter en mångfald av intryck vore onekligen en märkvärdig upplevelse förbehållen en annan entitet än oss själva...,
och jag tänker att samma sak vore gällande för en vacker kvinna som går förbi mig på stan. hur jag instinktivt skulpterar en idé om henne utifrån mina härvor av förväntningar, önskningar, och behov. och jag undrar hur hon då skulle se ut om hennes nära och bekanta lät skulptera henne efter deras intryck av henne, vilka dimensioner och snitt som hon skulle låta uppvisa, om det rymdes något motsägelsefullt och hybridartat över hennes varelse, om hon skulle vara flerhövad och påminna om en hydra, och om hon hade många armar som sträckte sig efter stjärnorna, jorden, och intigheten på en och samma gång..,
kanske vore detta den verkligt demokratiska konsten..? varför inte låta medborgarnas samlade intryck om någon person eller något fenomen ligga till grund för neokubistiska konstverk och skulpturer som kunde smycka städernas avenyer och torg? som ett sätt att representera allas synsätt och omdömen i det demokratiska samhället. då kunde vi promenera på avenyerna bland statyer och skulpturer av flerhövade väsen i sällsamt absurda poser, förvridna och vackra på samma gång, blödande och uppsluppna, med ett motsägelsefullt gytter av armar som sträckte sig mot myterna, mot jordarna, himlarna och intigheten, gäckande och outgrundligt, vanskligt att placera i någon förutbestämd kategori..,














Prosa av Androiden VIP
Läst 199 gånger
Publicerad 2022-05-17 13:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP