Du är blek som rimfrost och bankar på min port
Jag vaknar och tar avsked, något som jag sedan länge redan borde ha gjort

Jag följer dig stilla genom ett ändlöst paradis, vandrar genom liljor och vildvuxet ris.
Uppför en väldig trappa, kantad av osynliga ting. Tröst, löften och trygghet, sådant som alla känner till.

Saker som alltid finns där, dock aldrig på bild. Något som man aldrig glömmer och heller inte vill.

Vi stannar borta i fjärran framför Himmalayas port. Nu börjar jag undra; levde jag mitt liv alltför fort?
Förr var döden så fjärran borta, jag höll den alltför kär. Men Hades nu, när jag inte längre längtar, nu är du här.

På botten av mig själv bekänner jag sakta det som jag burit på. Inte bara det svarta, utan även lyckliga och halv grå.
För världen är aldrig riktigt svart och heller inte rött och guld, man kan vara skamlös men ändå känna skuld.

Mycket gör ont som inte har namn, det låter kanske inte vackert men just den sanningen är sann.

Jag lägger mig ner och somnar fort, alldeles tätt intill Himmalayas port.