att besjunga den omöjliga sällheten, den som är lika sällsynt som en utomjordisk blomma som är strödd för vinden över ett hav utan något minne, att vända sig om och att se tillbaka är att dö en smula, är klä sig åter i misslyckandets bleka färger, beskåda sin egen halvfärdiga, ofullkomliga bild i en trasig spegel. de som vi var då vi var skuggor som sökte omfamna andra skuggor, som inte såg varandra, som inte såg smärtan som gömde sig under blickens sårbara glans, allt det du sökte säga, som blev vaga diffusa rökslingor i luften, aldrig nådde ända fram över vallgraven, aldrig riktig nådde fram innan det var för sent. jag rörde bara vid den omedelbara ytan, återspeglingarna i sjön när trädet böjer sig fram och ser sin egen substans, förstår vi någonsin varandra, vad den andra egentligen går igenom, det osedda som gömmer sig under drivor förklädnader, som är förklädnader även om det inte är förklädnader.
jag är mina sinnesförnimmelsers lösdrivare, som vandrar längs tomma gator och torg utan att finna något varaktigt, och jag bär på idealiseringens slitna gloria i mina nariga händer, som jag outtröttligt begåvar henne med, jag adlar henne till en vidskepelse av ljus, en fägring som rör sig sällsamt över ytan av en mörk flod,
bär mig i sina armar över till illusionens prunkande trädgård. tills vi slutligen försmäktar, tills allting slutligen rasar ihop till ett moln av damm och aska, tills mina tårar torkar ut och jag inte längre orkar känna, och hon hade hela tiden varit verklighet, städer, gator...regnet över raffinaderierna i stadens utkanter...
jag önskar finna en plats där jag kan låta allt bero, klä av mig mina förväntningar, sydda ur desillusionens silke, mina trasiga härvor av förnimmelser som blivit blekta under verklighet och främlingskap.
att låta livet vara rent som aska, utan några falska löften som prunkar likt ultravioletta maskrosor i vägdiket. ja allt som oftast är det som vi kallar kärlek egentligen ett orörligt tåg, där vi sitter i en kupé och tittar ut på landskapet som glider förbi våra häpna ögon, illusionen av rörelse, av exalterat framåtskridande, bara för att finna att tåget stått stilla och att det egentligen inte varit någon där..,
utanför mitt fönster kan jag höra koltrasten skönsvarta sång när den strör sina melankoliska toner över gräsmattan, kanske är koltrastsången det mest sublima jag känner till, så fullbordat att inte ens de största av mänsklighetens diktare kan komma i närheten,
ett språk sprunget direkt ur de efemära själarnas mest upphöjda ögonblick, det jordligas bräckliga resonans på botten av min förvirrade själ. koltrastsången är en punkt kring vilken rummet och tiden kröker sig, ett maskhål rakt in i något ursprungligt, en hemvist jag sedan länge glömt bort, ett eko från en tid där jag fanns utan att ha blivit född, där jag levde långt innan städerna hade rest sina gråsvarta byggnader över vidsträckta fält och ängar.
det har varit en lång dag, ljuset verkar aldrig försvinna så här i mitten av juni, en del sommardagar är långa som ett helt liv, och när mörkret slutligen faller över staden och mitt liv så kan jag inte göra annat än att känna mig lättad. som om något äntligen släppt sitt grepp om mig, att förstrött titta på någon gammal film på kvällen i takt med att tiden och rummet upplöses, att sitta för sig själv med ett glas iskallt gin och vara odefinierad, utan några linjer eller konturer. den partiella döden som inträffar sent på kvällen är en behaglig filt för mina överspända sinnen, ett dovt snötäcke som lagt sig över ett brusande sommarlandskap, tystanden som smakar som ett fylligt, rött vin när staden och människorna skingras i glömska och natt. dunkla föraningar om dagar då vi icke längre är, något diffust som talar till oss ur skuggorna som ligger sänkta över husväggarna, ångesten som sammanblandar sig med doften av varm grönska, den egendomliga sällheten som bara ryms i sommarnatten, den varsamma och mjuka skyn, bär på något vemodigt frätande i den blekvioletta skymningen,
att slutligen kapitulera inför allt det som inte är, som inte blev,
att älska det sällsamma och det bittra på samma gång, förflyktigandet av drömbildens rökiga anlete, att vara en asket i ödemarken utan något mål annat än sömnen, upplösningen av viljan tills bara det omöjliga existerar, en viskning i kalla stjärnors rymd, andens flykt över terrängen tills fjättrarna slutligen faller...utslocknandets milda bris i den kvava sommarvärmen...ja, att existera är att sova...