Som på 60- 70- och 80-talen.
När folk var riktiga människor.
Avspända, vakna och äkta.
Det fanns problem då också
men livet var absolut på riktigt.
Jag känner inte igen mig i nutiden,
jag hör inte riktigt hemma nånstans.
Kan inte allt bara bli som vanligt?
Som på 60- 70- och 80-talen
när folk var riktiga människor
som gick att ha en dialog med
och som man kunde begripa sig på
och det var mer sprutt i allting.