•

Pojken står darrande vid sin kuvös

som han blev förnekad för skruven var lös;

Ty fan vilken morsa vill rädda en son

som är svag, introvert och ej fattar ett spån?

Liten och snorig,

harig och horig.

Grabben han gnyr, fäller tårar så torra,

och hör Fader Gud både gnälla och knorra,

och hosta en giftpil, en svidande pik:

”Ja, visst är du udda men föga unik.”

*

Som ett inställt självmord summeras hans liv,

där nekrologen blir en småputtrig giv:

”Här ligger han som var vettskrämd för allt,

som inte var farligt, förgiftat och kallt.”

En stram antites,

en kuragefylld mes.

Stenhård och blyg, förvillad och rädd,

så länge han inte fogsamt blir ledd.

För om någon bestämmer och styr hans förfall

så viker avsky och panik från hans pall.

*

Mördande svart och grumligt som guld

reser sig skammen långt över hans skuld;

ruttnar på allt, ett förädlat förakt

mot honom själv, en gris redo för slakt.

Ingen kanyl,

blott Fentanyl.

Tärningen kastad och snakeeyes som svar;

ta hans persedlar tills inget finns kvar,

förutom en längtan att helt vara såld

och andas in aska i skärt bomullsvåld.

*

Trasig som samvetet hos en asocialdemokrat

ter sig hans självbild, ett grått koncentrat.

En skrattspegel där vassa rakkniven karvar

och vildvittror skriar och Pavlovs hund garvar.

Hata och lid,

impotent och frigid.

Rasslande bojor runt hans bittra humör,

där självhatet växt lik en hungrig tumör

Men, okej då, goodbye, farväl och hej då.

Showen är över: släck lyset. Ridå!

.
••
.