Jag vandrar varje dag
för att dämpa min sorg
över att du är förlorad.

Du är förlorad
men ännu så förtvivlat
närvarande i min dag,
i mina drömmar om natten.

Då kommer du
trevande, sårad
eller varm och öppen.
Vi går varandra till mötes
och talar in i varandras hjärtan.

Om dagarna är du otydlig.
Då är du tomhet,
som när sommarens varma dagar
byts ut mot kyligare.
Ingen återvändo finns,
det blir bara kallare och kallare.

På promenaderna
överfalls jag av gråten.
Den väller upp ur mig,
en vulkan, omöjlig att hindra.