att även inför sig själv vara skådespelare och begagna sig av gyckel, att aldrig vara något mer än en serier av skuggor utan inbördes sammanhang, och att sätta sig ned vid skrivbordet för att trä en tråd genom dessa skuggor för att söka förbinda dem till en enhet, jag har alltid varit någon annan än den jag är, något som förflyktigats i samma ögonblick som jag börjar tänka på mig själv, jag har alltid uppfattat mina handlingar som diffusa, som mörka sjöar i ett abstrakt månlandskap där jag inte förmår tränga ner på botten och fiska upp det som tillhör min egen substans, om jag någon gång har existerat så har jag existerat genom förklädnad, mörka tyger framvävda ur orons och svårmodets varsamma händer, sällsamma masker tillverkade av viljan att vara till lags, det falska guldet strött över ångestens blyga substans. att inte ljuga förefaller vara en omöjlighet, att ljuga förefaller också att vara en omöjlighet. bara i tystnaden, bara i det efemära ögonblickets undflyende sällhet finner jag antydningar av det som alltid varit jag, bara i somliga stunder när regnet faller över gräsmattan om morgonen föresvävar det mig att jag är jag. kanske är det därför jag någon gång vill leva som ett djur, i tystnad, att avlägsna mig från de mänskliga städerna och byarna. de skövlade landskapen med människornas sjuka radium i lungorna, denna fåfängans smittsamhet, prestigejaktens sjuka själavirus som överförs mellan människorna, de som återspeglar och reproducerar varandras handlingar på samma sätt som varje enskild kristall, i en större konstellation av kristaller, återspeglar ljuset från alla de andra kristallerna. också deras språks evinnerliga brus som mest påminner om en bur.
men det ryms något i tystnaden, ja kanske behöver jag leva som ett språklöst djur, att lägga av mig mitt språk vid sidan om, att lägga ner det på marken som en utnött gloria av civilisation, en holografisk krans av fagra blomster vars begrepp ändå inte låter mig tala fritt, vars begreppslighet snarar talar genom mig, talar mig, som om jag vore en buktalardocka som satt i språkets knä, ja, språket med sitt raster, sina kategorier, sina absurda värdesystem, och sina kausalnät som drar upp tingen på stranden av våra orofyllda liv. sällsamma entiteter som ligger framför oss i sanden och som vi inte vet vad vi ska göra av, dessa abstrakta ting som språket fångar in, lika meningslösa som de är vackra spänner de sin blick i den undflyende himlens blånad, berättar historier för oss om det futila i att bara vara... detta språk som också ständigt fodrar av oss att vi ska förklara oss..., ja någon dag ska jag leva som ett språklöst djur, och solnedgången kommer bara att vara en solnedgång, och i det efemära ögonblicket av tystnad och sällhet återstår till sist bara vi själva...,