Jag sitter vid vattnet. Himlens mörker har lagt sig som ett isande skynke.
Jag sluter mina ögon och lyssnar. Inom mig kan jag fortfarande höra dina andetag, likt vågor skvalpande mot land finner jag samma sinnesro. Dina hjärtslag vibrerar som dov musik, sprider sig längst mina ådror. I takt med mina bildas en ljuvlig melodi. Den förslavar, trollbinder mig och fyller hela min kropp med allt som är du.

Jag sitter kvar här ett tag. Allt är så stilla. I detta nu så finns det bara vi. Som om det alltid är menat att vara just så. Som om allt det som tidigare har varit, har fört mig hit. Till just denna plats. För att tänka på just dig. Alla minnen, alla möten. Människor som kommit och gått genom livet. Vissa minns man knappt, andra har lämnat små avtryck inom en. Men du…. Du kanske är menad för att stanna.

Regnet börja falla. Jag vaknar upp, som ur den vackraste av drömmar. Jag reser på mig och börjar långsamt gå hemåt. Jag hör röster på avstånd. Bilar som kör förbi. Men gatorna framför mig är tomma. Jag får en plötslig längtan. Jag tittar ner på min hand som saknar din. Jag biter mig själv i läppen. Blundar åter igen. Ditt ansikte framför mig. Droppar som faller mot din panna, längst dina kinder vidare mot din mun.
Regnet dansar över oss.

En kyss. En hand i min. En förening så obrytbar. Jag tittar upp igen. Det är alldeles tyst. Gatorna är fortfarande tomma. Men jag känner mig ändå inte ensam. Du finns där ute. Och snart ses vi igen.