Medelålders kvinna med katt finnes. Sökes: Icke-allergisk romantiker med drömmar om lantliv. Gunilla smålog roat åt rubrikförslaget, innan hon raderade det. Det skulle knappast bli några spännande Tinderträffar med den presentationen, även om den i sak stämde. Vissa kvällar, som denna, kände hon sig verkligen som en karikatyr av en medelålders kvinna som aldrig lyckats hitta rätt i relationsträsket och i stället slagit sig till ro i en bohemiskt inredd innerstadslägenhet med en överviktig katt som enda sällskap och källa till tillgivenhet. Bortsett från att hon egentligen inte alls tyckte om katter.

Redan som liten hade hon alltid känt ett obehag när någon av vännernas sällskapssjuka husdjur strukit sig mot henne och virat svansen kring hennes ben. Att hon själv skulle bli kattägare hade aldrig funnits på kartan. Lika lite som att hon nu, som nybliven 50-åring, skulle vara utan både barn och äkta make, ingen villa på landet med miljövänlig småbil, utan i stället vara ensam ägare till en visserligen fin bostadsrätt, centralt belägen med närhet till storstadens kulturupplevelser, och som grädde på moset - en överviktig katt. Historien bakom katten Måns plötsliga uppdykande i hennes lägenhet var ändå väldigt speciell. Gunilla bodde på tredje våningen i ett sexvåningshus. En tidig morgon hade hon försiktigt öppnat ytterdörren efter att under några minuter lyssnat på ett märkligt krafsande mot dörren. Utanför stod en grå hankatt, som med en självklarhet som enbart ett kattdjur kan uppbåda, strosade in i hennes lägenhet med svansen lyft och ögonen stadigt riktade mot henne. Katten såg pigg och välnärd ut och Gunilla utgick ifrån att någon av grannarna råkat släppa ut den i trapphuset. Hon hörde sig för bland de grannar hon kände, och när ingen av dem visste något om en förlupen grannkatt så satte hon upp ett A4-papper i trapphuset, med en bild på katten och adress och telefonnummer till henne. Ingen hörde av sig. Hon satte dagarna efter även upp lappar i grannfastigheterna och på anslagstavlor i området, men någon ägare till katten gav sig inte till känna. Gunilla övervägde att kontakta Djurens vänner, men då katten så uppenbart trivdes i hennes lilla 3: a, och hon själv snabbt vant sig vid småbestyren med kattlåda och foderinköp, så fick katten stanna kvar. Hon döpte honom till Måns, vilket han inom kort lärde sig att lystra till.

Måns hade nu varit hennes sällskap i ett drygt halvår. Det var på alla sätt och vis en trevlig och lätthanterlig katt. Inga nedrivna blomkrukor, inga sönderrivna soffor. Måns brukade lägga sig vid hennes fötter när hon satt i soffan. Han krävde ingen större uppmärksamhet, men spann lyckligt när hon borstade honom, eller vid de sällsynta tillfällen när hon lyfte upp honom i sitt knä och klappade honom. Men Gunilla hade fortfarande inte riktigt kommit över sitt obehag för katter. Värst var det vissa nätter, när Måns kunde väcka henne med ett högljutt, skärande jamande, och därefter möta hennes sömndruckna blick med ett intensivt stirrande, som om han sökte efter något bortanför hennes blick. Det inträffade sällan, men Gunilla ryste när hon tänkte på det. De senaste dagarna hade hon sett sig tvungen att sätta katten på diet, något som han givetvis inte uppskattade. Varenda gång hon gick till köket kom Måns smygande och strök sig mot henne, ett klagande jamande visade tydligt att han var hungrig och inte förstod varför hon inte gav honom mer mat. Gunilla tyckte att det var fruktansvärt tröttsamt.

Denna kväll hade hon tänkt ägna åt att skapa en Tinderprofil. Hon hade levt helt ensam de senaste två åren, och inte ens haft det tveksamma nöjet att bli utsatt för raggningsförsök de sällsynta kvällar hon gick på krogen. Flertalet av Gunillas relationer hade inletts genom bekantskaper hon fått via jobbet, som senare utvecklats till något mer. Men det var länge sedan nu, och en väninna till henne hade slutligen fått henne att överbrygga sitt motstånd mot digitala datingsidor, hon var trött på singellivet och ville verkligen träffa någon. Men efter en halv flaska rödvin och förstrött bläddrande bland bilder på datorn efter en profilbild som kändes rätt så hade hon varken hittat bild eller ens kunnat formulera en inledande presentation. Hon kände sig på allt sämre humör, och en tilltagande huvudvärk gjorde inte saken bättre. Klockan började närma sig elva och Gunilla beslöt att gå till sängs. Det var redovisningsmöte på arbetsplatsen följande dag och hon kunde definitivt inte kosta på sig att gäspa inför cheferna då.

Gunilla somnade in nästan direkt efter att hon bäddat ner sig. Hon sov en drömlös sömn, men vaknade plötsligt med andan i halsen. Det var katten. Måns stod i skuggan av sängen med blicken fixerad på henne. Han hade väckt henne med det där obehagliga jamandet, som snarare lät som ett skrik. Måns stirrade på henne. Gunilla trevade efter mobilen på nattduksbordet, den visade med klara digitala siffror att klockan var närmare halv två. Hon behövde verkligen sova. Måns jamade igen, fortfarande med blicken stint fokuserad på henne. Hon ryste, samtidigt som hon klev ur sängen och fram till katten. ”Jag orkar för helvete inte med dig längre, UUUT!”, skrek hon och tog ett fast tag om katten. Hon kastade ut honom genom sovrumsdörren och smällde sedan igen den. ”Jävla katt”, mumlade hon för sig själv, samtidigt som hon lade sig till rätta i sängen. Hon låg vaken en lång stund, innan hon slutligen somnade igen. Katten verkade i alla fall ha fattat galoppen, han var tyst och krafsade inte ens på dörren. Sovrumsdörren som hon aldrig annars brukade stänga.

Gunilla vred sig i sömnen. Hon vaknade till av en svag beröring ovanpå täcket. Små mjuka tassar klev försiktigt över hennes utsträckta kropp. Halvvaken vände hon på sig i sängen. Hade hon inte slängt ut katten och stängt dörren? Skulle Måns få för sig att börja sova i hennes säng nu, efter att ha lärt sig att öppna dörrar? Gunilla ville bara somna om. Halvvägs in i sömnen igen kände hon en nos mot sin handled, sedan en sträv liten tunga som slickade. Var det här kattskrällets sätt att be om ursäkt för väckningen innan? Plötsligt kände hon en skarp smärta. Instinktivt slog hon ut med handen och spärrade upp ögonen. Rummet var tomt och trots dunklet såg hon att dörren var stängd. En märklig dröm? Hon lade sig till rätta i sängen igen, utan att notera den mörka vätskan som blötte ner sänglakanen längst med sidan av hennes handled. Smärtan kändes även den som en del av drömmen. Hon somnade in…

Mjuka tassar tryckte lätt över täcket. Gunilla vaknade till igen. Hon behövde verkligen få sova. Med ihopknipna ögonlock och en växande vrede spände hon hela kroppen i obehag. Kattens tassar rörde sig åter försiktigt närmare den sida av sängen där hennes ena arm låg tungt utsträckt. Hon knöt näven. En försiktig beröring av en nos, sedan återigen en sträv liten tunga som slickade på hennes handled. Gunilla öppnade långsamt ögonen samtidigt som smärtan högg till. Den gråa pälsen och svansen som svepte fram och tillbaka, men ansiktet… Gunilla öppnade munnen för att ge plats för ett vrål, men hon kunde inte andas. Ansiktet… Ett hårlöst likblekt djuranlete, men inga ögon, eller… Med stigande fasa såg hon dem, hundratalet knappnålsstora svarta insektsögon som följde den svampaktiga djurhuden ända ner till käkarna på varelsen. Käkarna, Åh Gud… Ur överkäken stack en myriad av förvridna, sylvassa tentakler ut, tentakler som nu var fästa vid hennes handled. Blodet skvätte längst handleden och färgade sänglakanen i mardrömsfärger. Tentaklerna pumpade långsamt, pulserande förde de den mörkröda vätskan in i gapet på den förvridna varelsen. Hundratals små svarta insektsögon iakttog kyligt hennes dödskamp. Det sista hon uppfattade var det högljudda spinnandet, en belåten varelse som lojt lade sig till rätta för att njuta av måltiden, nu när värden fullgjort sitt sista syfte.

Rättsläkaren suckade högljutt. ”Jaa, ni, jag vet inte vad jag ska säga egentligen”. Polismännen skruvade på sig. Scenen var obehaglig, men knappast onormal. Inga tecken på inbrott, ingen åverkan, inga spår efter en eventuell gärningsman. Kvinnan låg i sängen, dödsorsak - förblödning, inga tecken på yttre våld annat än den dödliga skadan på handleden som hon uppenbarligen tillfogat sig själv. En av polismännen ursäktade sig och lämnade rummet. Blodlukten var kväljande och åsynen av den gråbleka döda kvinnan i sängen, omgärdad av en klibbig blodpöl gjorde det svårt att hålla tillbaka illamåendet. Rättsläkaren fortsatte lågmält. ”Ja, vi får väl anse det orimlig att se något annat alternativ till händelseförloppet än att kvinnan i fråga tagit sig själv av daga, men det jag har svårt att förstå… hrm… jag menar att skadorna på handleden är alldeles uppenbart dödsorsak, men jag kan verkligen inte förstå hur hon haft sinnesnärvaro att åsamka sig själv dessa skador, det måste ha varit ett utdraget lidande, ni förstår att huden alltså är perforerad av dryga hundratalet nålstick! Oerhört märkligt”…

Rättsläkaren åtföljde den kvarvarande polismannen ut ur rummet, skakandes på huvudet. De började plocka ner utredningsmaterialet i hallen utanför, samtidigt som en överviktig, grå hankatt försiktigt tassade in i sovrummet. Poliserna hade inte ens lagt märke till katten när de kallades till lägenheten. Nu tassade Måns långsamt fram till den klibbiga mörka vätskan som brett ut sig över sovrumsgolvet. Med ett lågmält spinnande började han lapa i sig av den näringsrika dryck som hans tidigare ägarinna lämnat efter sig. Måns vakna kattögon var helt fokuserade på den mörkröda vätskan, men under den tjocka pälsen blickade ytterligare ögon åt andra håll. Hundratalet facettögon små som knappnålshuvuden dolde sig därunder. De kunde skåda sådant som varken människor eller katter någonsin har skådat, ja i de förvridna verkligheter där de en gång väckts till liv skapas det då och då varelser som går på jakt även i människornas märkliga världar. De finner föda hos dem som ger och i slutändan även hos själva givaren. För jakten tar aldrig slut, och varelsen som givits namnet Måns var nu mätt och belåten, men även ivrig och förväntansfull över att finna jaktlycka hos en ny värd. Kattögonen vändes mot en av poliserna i hallen, han kände instinktivt att denna varelse skulle kunna ge gott om näring framöver. Med mjuka tassar rörde han sig spinnande mot en ny framtid.

”Åh, hon hade en katt här, stackars kisse, vem ska nu ta hand om dig, lille vän?”