Adriana gnuggade sig yrvaket i ögonen. Den alltför högljudda ringsignalen var ett kort utdrag ur den 280 timmar långa komposition som Adriana döpt till ”Solskapad”. En komposition, som hon inte varit delaktig i, men som ändå nära nog ruinerat hennes forskningskarriär. Adriana hade sammanfattat en forskningsrapport gällande det oförklarliga utbrott av solstrålning som ägt rum för fyra år sedan. Redogörelsen hade inneburit en personlig katastrof för henne när hon försökt publicera den. Hon hade hånats av kollegor och anklagats för amatörmässigt forskningsfusk. Rapporten hade olyckligtvis snappats upp av personer engagerade i konspirationsteorier och pseudovetenskap och inom dessa kretsar började hon hyllas som en hjälte som tystats av den djupa staten. En ofrivillig hjälteroll som knappast underlättade för henne karriärmässigt. Adrianas forskningsanslag ifrågasattes, kollegor tog avstånd från henne - och när inte ens hennes närmaste vän och forskningskollega, Patrik, hade modet att stå upp för henne på arbetsplatsen, där hon kände sig alltmer oönskad och utfryst, så valde hon till slut att säga upp sig. Efter ett otal avslag på sökta tjänster inom universitetsvärlden hade hon sökt och fått en deltidsanställning som vikarierande musiklärare på ett högstadium.

Adriana hade börjat vänja sig vid och trivas i sin nya roll som musiklärare, då något oväntat inträffade. För ett drygt år sedan hade hon mottagit ett samtal från en professor inom musikvetenskap vid Lunds universitet. Professorn, Claus Jensen, hade grundat en ny tvärvetenskaplig institution på universitetet, ”Institutionen för matematiska musikstudier”, och arbetade nu med att knyta ett antal okonventionella forskare till ett projekt han initierat och tilldelats ett generöst forskningsanslag för. Forskningsprojektet gick under namnet ”Analys av Leila Afsouns matematiska musikteori”. Det räckte med att Claus sa namnet på projektet för att Adriana skulle tacka ja direkt.

Leila Afsoun… Adriana kunde fortfarande minnas hur hon nyfiket plockade ner den dammiga biografin från en hylla på ett anspråkslöst antikvariat, någon gång under hennes studietid i Göteborg. Omslagstexten beskrev kortfattat en kvinnlig matematiker, knuten till det legendariska ”Institute for Advanced Study” i Princeton under 1940-talet. En tid när genier som Albert Einstein och Kurt Gödel verkade där, och detta var en kvinnlig matematiker som hon aldrig hade hörts talas om! Adrianas huvudämne var teoretisk fysik, hon hade läst biografier över flertalet matematiker som förändrade synen på matematik, fysik och själva universum under 1900-talet, men Leila Afsoun var ett helt okänt namn för henne. Som blivande matematiker och aspirerande musiker satte historien om Leilas tragiska och alltför korta liv ett outplånligt intryck på Adriana.

Leila föddes i New York 1907 av persiskfödda föräldrar. Redan som barn uppvisade hon säregna drag. Hon lärde sig räkna och skriva i tidig ålder, men undvek i möjligaste mån att uttrycka sig muntligt och svarade oftast enstavigt på tilltal. Inför föräldrarna använde hos sig i stället av melodier för att kommunicera. Föräldrarna lärde sig tolka hennes nynnande och ordlösa sånger – som uttryckte vad hon kände, vad hon ville och vad hon önskade. Trots svårigheterna med verbal kommunikation presterade Leila oerhört bra i skolan och påbörjade i ung ålder en forskarkarriär inom matematik vid Princeton University i New Jersey. Hennes genialitet blev snabbt omtalad, hon knöts till ”Institute for Advanced Study”, och förhoppningarna inför vad hon skulle åstadkomma var högt uppskruvade. Det slutade i katastrof.

I samband med att hon påbörjade sin nya tjänst presenterade Leila en liten skrift som hon författat vari hon kortfattat argumenterade emot matematikens förmåga att kunna beskriva och förklara verkligheten. Detta kan tyckas oskyldigt nog, men då hennes kollegor alla var matematiker - varav flertalet hade en närmast religiös syn på matematikens oerhörda betydelse för mänskligheten, väckte skriften ont blod. När Leila senare presenterade sitt forskningsprojekt ”Mathematical music, a paradigm shift in natural sciences”, så tilltog irritationen. Leilas grundläggande tes var att verkligheten är analog, medan matematiken är digital. Verkligheten kan ses som en ren cirkel, medan matematiken bara kan beskriva en ofullständig cirkel uppbyggd av små raka linjer – med större eller mindre hack i den runda formen. Det analoga kan inte beskrivas digitalt, alltför mycket information går förlorad för att metoden ska kunna anses vara vetenskapligt korrekt. Leila hävdade därutöver att musik är en analog konstform, som till sin natur kan beskriva all matematik – men även beskriva något mer – möjligheter som matematiken saknar. Den vetenskap hon ville introducera och forska kring kallade hon matematisk musik, och Leila hävdade att hon genom att praktisera denna vetenskap redan gjort upptäckter som trumfade hennes kollegors.

Detta väckte ett enormt raseri hos övriga anställda på institutet. Den allmänna inställningen var att Leila borde uppvisa tacksamhet över att ledningen varit progressiva nog att anställa en kvinnlig matematiker, i stället återgäldade hon tjänsten genom att håna sina kollegor och ifrågasätta deras arbetsmetoder. Leila var helt oförstående inför kritiken och försökte inte ens bemöta den. Man övervägde att avsluta hennes anställning, men bland annat efter att Leilas inflytelserika vän, Kurt Gödel, vädjat till ledningen om att ge henne en chans, så tilldelades hon slutligen ett mindre forskningsanslag för vidare forskning. En månad senare så var dock skandalen ett faktum. Det framkom att Leila använt hela sitt forskningsanslag till en serie bokningar av en symfoniorkester för att framföra sin matematiska musik inför kollegorna. Leilas anslag drogs in, symfoniorkestern avbokades och Leila blev uppsagd, med omedelbar verkan.

Efter den skandalösa uppsägningen flyttade Leila hem till sina föräldrar i New York. Hon slutade helt kommunicera med ord, och återupptog den kommunikation hon haft med föräldrarna i barndomen. Leila nynnade och sjöng ordlöst inför sina föräldrar, som desperat försökte förstå vad hon ville säga. Melodierna blev alltmer trasiga och sorgsna. Leila tillbringade dagarna på sitt flickrum, hon åt allt mindre och till sist började föräldrarna frukta för hennes liv, då hon snabbt rasade i vikt. De ombesörjde att hon lades in på ett vårdhem. Trots försök med allt från terapi till tvångsmatning så avled Leila ett par månader senare. När personalen tog hand om hennes utmärglade lilla kropp fann de en samling tätskrivna dokument som hon hade gömt under sängmadrassen. ”Mathematical music for Watercelesta and Bloodchimes” löd titeln.

Adriana halvsprang genom universitetets korridorer. Inte för att hon var försenad, utan för att hon var så förväntansfull inför dagen att hela kroppen pirrade av energi. Hon mötte upp med Claus vid institutionens reception.
”Idag är den stora dagen, Adriana!”, Claus log brett. Dagen till ära hade han klätt upp sig i en illasittande, kritstrecksrandig kostym. Det kändes främmande att se Claus, med sin breda kroppshydda och sitt stora yviga skägg i andra kläder än joggingbyxor och t-shirt, men Adriana uppskattade gesten. Dagen var verkligen högtidlig och betydelsefull för både henne och Claus.
”De håller på att sätta upp instrumenten nu, datorn och mikrofonerna är uppkopplade, så allt det praktiska ska vara avklarat.” Claus vände sig mot henne. ”Du behöver egentligen bara starta upp AI:n, så kan vi köra sedan. Det här är ju egentligen bara en repetition inför helgen.”
”Kommer dokumentärteamet vara med idag”, frågade Adriana. Hon tyckte egentligen att det var fantastiskt att deras projekt med att framföra Leila Afsouns sista verk dokumenterades och eventuellt skulle utmynna i en spelfilm om hennes liv och arbete, men hon kände ett instinktivt obehag inför att bli filmad och framträda i någon form av media.
”Tja, de kommer att vara på plats, de ska filma instrumenten och vill säkert ställa några korta frågor till dig om din roll under framförandet, men ta det lugnt, ingenting står på spel idag. Om datorn kraschar, eller något annat går snett så tar vi bara nya tag imorgon.”
Nya tag… Adriana funderade på detta, medan hon följde Claus ut från institutionen bort mot den lokal där framförandet skulle hållas.

Hela projektet var egentligen vansinnigt, men samtidigt så oerhört fascinerande. Leilas efterlämnade anteckningar från vårdhemmet bestod av en 16 minuter lång musikalisk komposition, skriven på Leilas speciella notspråk, med mycket exakta tidsangivelser – samt detaljerade instruktioner avseende konstruktion av två musikinstrument som stycket skulle framföras på. Tidigare försök hade gjorts att tolka bakomliggande matematiska budskap i Leilas kvarlämnade kompositioner. Det fanns helt klart strukturer i materialet där man kunde ana matematiska ekvationer, men de var omöjliga att förstå enbart genom att granska hennes noter. I samband med att Leila blev uppsagd, på grund av sin otillåtna hantering av forskningsanslaget, hade hon för en gångs skull uttryckt sig längre sammanhängande verbalt och då hävdat att det var nödvändigt att framföra kompositionerna för att de matematiska idéerna skulle kunna förstås. Den bakomliggande matematiken existerade i stunden och kunde bara förstås genom att lyssna på musiken. Hon hade velat framföra musiken inför sina kollegor eftersom hon visste att de var bland de skarpaste hjärnorna i samtiden. Leila uttryckte att hennes förhoppning med de planerade framförandena av kompositionerna inför kollegorna var att de skulle förstå hennes idéer och välja att arbeta vidare med hennes matematiska musik. Adriana tvivlade på att varken hon eller Claus tillhörde nutidens skarpaste hjärnor, men till skillnad mot Leila kunde de fuska - genom att använda den AI som Adriana anpassat till uppgiften.

Ett av projektets syften, den del som Adriana ansvarade för, var att låta en avancerad AI lyssna på- och tolka musiken i realtid. Den skulle leta efter dolda ekvationer i musiken och spåra kopplingar till nutida matematisk forskning. Adrianas personliga förhoppning var att på något sätt kunna visa att Leila faktiskt inte varit galen, utan att hon på egen hand verkligen utformat ett nytt sätt att arbeta med vetenskap och matematik. Claus var huvudansvarig för konstruktionen av musikinstrumenten som Leila designat. Adriana var väl medveten om instrumentens enkla, men synnerligen udda, tekniska konstruktion, fast hon kände ändå ett litet sting av obehag när hon tillsammans med Claus steg in i lokalen där framförandet skulle hållas. En obehaglig sötaktig lukt kunde skönjas i luften.

”En sådan här skulle de ha på dagis!”, var Adrianas spontana kommentar när hon såg vattencelestan. Claus verkade inte ta illa upp, utan höll leende med henne.
Musikinstrumentet bestod av ett antal metallstavar nedsänkta i ett större kar fyllt med destillerat vatten. Ovanför metallstavarna var fäst en klaviatur, som helt enkelt bestod av tangenter vars underdelar slog an direkt mot stavarna vid anslag. En slags pedal, bestående av en träplatta med en kloss fäst vid den del som låg i vattenkaret, gjorde det möjligt för instrumentalisten att variera tonhöjd, då pedalen reglerade vattenhöjden i karet, och därmed hur stor del av metallstavarna som vibrerade när man spelade på dem. Karet var upphöjt i ena änden, för att ge viss resonans och någon slags ekoeffekt till instrumentet. En enkel, närmast barnslig konstruktion, tyckte Adriana. Något att skapa simpla melodier med, samtidigt som man leker och plaskar i vattnet.

Blodklockspelet gav upphov till helt andra känslor. Konstruktionen var visserligen minst lika enkel, men instrumentets utseende gav henne rysningar – och den sötaktiga lukten bidrog. Instrumentet påminde om ett rörklockspel, en samling upphängda metallcylindrar avsedda för slagverk. Skillnaden var att dessa metallcylindrar var betydlig större, de var nedsänkta i ett kar fyllt till brädden med grisblod, och upptill var de alla fästa i en kraftig metallkedja. Metallkedjan var kopplad till en elektrisk vinsch – som under framförandets gång långsamt skulle höja metallcylindrarna ur karet. Denna funktion innebar att tonhöjden från metallcylindrarna skulle sjunka alltefter som musikstycket fortskred.

”Varför grisblod, ganska provocerande och äckligt, eller?”
Adriana ryckte till och vände sig om mot intervjuaren och kameramannen, som gått fram till dem utan att hon hade noterat det. Dokumentärteamet var på plats. Hon avskydde verkligen att filmas.
”Ja, visst är det äckligt och obehagligt.”, svarade Claus, ”Men vi hade ett uttalat syfte med framförandet av Leila Afsouns matematiska musik, vi ville följa hennes instruktioner till punkt och pricka och båda instrumenten är konstruerade exakt på det sätt som hon angav i sina efterlämnade dokument. Detta kommer att bli första gången som Leilas kompositioner framförs, och vi vill att stycket ska framföras precis så som hon hade önskat.”
”Varför valde ni just dessa kompositioner, varför inget av det hon skrev i Princeton?”
”Tja…”, Claus drog på svaret. ”Efter att Leila blivit uppsagd så försvann mycket av materialet hon författat, men även om det hade funnits kvar så var det ofullständigt. Leila hade inte slutfört kompositionerna, de framföranden hon bokat med symfoniorkestern låg närmare ett år fram i tiden och hon räknade säkert med att fortsätta arbeta på kompositionerna under denna tid. Det stycke som vi ska spela upp idag är ganska kort, 16 minuter för att vara exakt, men det är helt färdigställt och vi har all information vi behöver för att framföra det precis så som Leila hade velat. Jag ser detta som en hyllning till ett kvinnligt geni, som var långt före sin tid i utforskandet av sambandet mellan matematik och musik.”
”Ett kvinnligt geni… Du då, Andrea, förlåt Adriana”, intervjuaren vände sig mot henne. ”Du har alltså lagt över ett halvår av arbete på att anpassa ett AI-system för att analysera den musik, eller kanske det oväsen som vi kommer att få höra idag. Tror du själv att ni kommer att hitta något dolt i kompositionen, i de anteckningar som en psykiskt sjuk kvinna gömt under sin madrass på ett hospital?”
Adriana förbluffades över skärpan i intervjuarens röst, hon hade förstått det som att dokumentären skulle bli en biografi och hyllning till Leila Afsoun, med det första framförandet av hennes matematiska musik som en del i detta.
”Jag menar att det ni sysslar med här är inte gratis, det kostar skattepengar. Tycker du själv att detta är ett vettigt sätt att spendera skattebetalarnas pengar på?”
Adriana kände ilskan blomma upp, men vägrade att ge efter för den. Hon fäste blicken på intervjuaren.
”Som kvinnlig forskare inom naturvetenskapen har förkämpar som Leila Afsoun betytt mycket för mig. Hennes historia har tystats ner. Jag kan inte uttala mig om forskningsprojektets finansiering, men låt oss avvakta och se innan vi börjar argumentera om bortkastade skattepengar. Jag vet inte om den Leila som mötte döden av undernäring på ett vårdhem fortfarande var ett geni, eller om de kriser hon genomgått hade fått hennes geni att övergå i galenskap. Jag hoppas att vi får svaret idag. Idag kommer vi få höra Leilas egen röst, så som hon ville bli hörd, inte med det muntliga tal som hon avskydde, utan genom hennes matematiska musik. Jag ser fram emot att lyssna på henne. Nu får ni ursäkta mig, jag måste sätta i gång min utrustning.”
Claus log roat mot Adriana när hon bestämt gick bort mot datorn. Hon log inte tillbaka.

Adriana kunde ändå inte låta bli att le när hon lyssnade till Claus informella presentation av framförandet en stund senare. Claus vände sig direkt till dokumentärfilmsteamet, han pratade en stund om sitt danska ursprung och patriotism, och avslutade med att tacka de svenska skattebetalarna för att de givit honom möjligheten att kunna anlita två av Köpenhamns skickligaste instrumentalister för att framföra Leilas komposition. Claus var så otroligt oprofessionell och rent av dum i vissa sammanhang, men han var åtminstone alltid sig själv. En stunds tystnad följde. Adriana höll andan. Sedan började musiken…

Tonerna och klangerna lät annorlunda, en sällsam blandning mellan harmonier och disharmonier, ändå vackert på ett oförklarligt sätt. Musiken var rytmisk, men det var komplexa rytmer olikt något Adriana tidigare upplevt. Vattencelestans späda, melodiska toner fick stort utrymme, medan de mörka metalliska klangerna från blodklockspelet främst bidrog till de märkliga takterna. Adriana fäste blicken mot datorskärmen. AI-programmet fungerade som tänkt, det fångade upp musiken via de tio uppställda mikrofonerna och analyserade materialet kontinuerligt. Hon hoppade till när de första analysresultaten presenterades på skärmen. Programmet hade upptäckt underliggande hexadecimala strukturer i musiken. AI:n sökte nu korsreferenser till kända ekvationer. Musiken växte i intensitet. Ett konstant rytmiskt rasslande från kedjorna som sakta lyfte metallcylindrarna ur karet fyllt med grisblod hördes hela tiden i bakgrunden, denna kalla rytm smälte perfekt ihop med de övriga klangerna. Instrumentalisten bearbetade taktfast blodklockspelet med två metallstänger, han såg ut att ha hamnat i ett transtillstånd. Adriana upplevde att luften förtätades, den kändes svagt elektrisk. Hon återvände till datorskärmen.

Nu strömmade information från programmet. AI:n hade upptäckt matematiska referenser till Einsteins allmänna- och speciella relativitetsteori samt referenser till Gödels ofullständighetsteorem.
”Hon kommunicerar med sina tidigare kollegor”, mumlade Adriana för sig själv, samtidigt som hon sakta uppfylldes av den fantastiska insikten att Leila Afsoun verkligen hade skapat en ny vetenskap, en fantastisk vetenskap som hennes forskarteam nu tillsammans höll på att återupptäcka!

Musiken blev mörkare. Kedjorna rasslade ihärdigt i bakgrunden och den allt dovare klangen från blodklockspelet dominerade nu klangbilden. Elektriciteten i luften, som Adriana tidigare trott vara en effekt av hennes upprymdhet, kändes nu högst fysiskt påtaglig. Lukten av ozon blandades med den sötaktiga doften av grisblod. Metallcylindrarna hade höjts en bra bit ur karet, Adriana iakttog äcklad hur den mörkröda, klibbiga vätskan, sakta rann längs nederdelen av den glänsande metallen. Datorskärmen fortsatte fyllas med information. Adriana skakade på huvudet när hon såg vad programmet hittat för referenser. Det var ekvationer och matematiska modeller, men inte sådana som normalt användes inom den teoretiska fysiken. Dessa hade, enligt AI:n, tydliga kopplingar till modern neurovetenskap och medicin. Modeller som användes för att förutsäga abnorm celltillväxt i hjärnan, organiska psykoser…

Båda instrumentalisterna verkade nu vara helt frånkopplade från allt annat än de säregna, rytmiska klanger som de framförde. Adriana fäste blicken mot Claus, som såg ut att vara helt förtrollad. Han skrattade högt, samtidigt som han rev med fingrarna mot sina kinder. Luften kändes så tung, det började bli svårt att andas. Adrianas blick återgick till datorskärmen. Programmet hade börjat skicka felmeddelanden. Skärmen blinkade oregelbundet och släcktes slutligen ned. Även belysningen i lokalen verkade nu skifta i takt med rytmerna i musiken. Ett skarpt klirrande hördes när en av lamporna plötsligt exploderade. Adriana reste sig upp. Vad som än höll på att hända var det uppenbarligen läge att avbryta det nu.

”Nya tag imorgon, nya tag imorgon”, rabblade Adriana, samtidigt som hon sprang bort mot Claus.
”Hon talar till mig, Adriana!”, Claus vände sig mot henne – Adriana tog chockad ett steg tillbaka. Claus kinder var sönderrivna in till kindbenet. Blodet som rann hade färgat hans gråsprängda skägg och överdelen av hans kritstrecksrandiga kostym rödsvart, synen var så obehagligt surrealistisk att Adriana för en kort sekund kände att hon var nära att svimma. Claus grinade mot henne på ett stelt och närmast omänskligt sätt.
”Hör du vad hon berättar, Adriana… Detta är hennes hämnd, hennes hämnd!”, Claus höjde rösten och hans tal övergick i ett långsamt ylande skrik.
Adriana hörde ett par högljudda dunsar. De kom från dokumentärteamet. Intervjuaren låg på rygg på golvet och gapskrattade på ett märkligt entonigt sätt, samtidigt som kameramannen hade lyft upp sitt stativ och börjat måtta rytmiska slag mot sin kollega. Han skrattade också, men hans ögon var rödsprängda och tårar rann längst hans kinder. Instrumentalisterna fortsatte spela, oberörda av kaoset omkring dem. Ljudet av glas som krossades signalerade att ytterligare en av lamporna i lokalen exploderat. Musiken tilltog alltmer i intensitet. Adriana fick allt svårare att andas. Huvudet bultade och sprängde. Det kändes som om något främmande försökte tala till henne.

”SLUTA SPELA, FÖR GUDS SKULL!”, Adriana skrek med den sista luft hon hade kvar i lungorna. Ingen reaktion. Claus hade börjat vrida sig i kramper på golvet. Plötsligt kände Adriana en stark lust att sparka till honom. Sparka sönder den där äckliga köttklumpen som vred sig på golvet som en fet mask på trottoaren en regnig dag. På något sätt lyckades hon styra bort de mörka tankarna. Hon började stappla långsamt mot lokalens utgång. Leila talade till henne nu.
”De har gjort det mot dig också, jag känner det…”, Leilas varma röst kändes som en smekning i kaoset omkring henne.
”Du förstår mig Adriana, jag var tvungen, jag var tvungen att visa dem…”, En varm smekning, en doft av lavendel och rosor.
”Jag trodde att jag var en av dem, att de var mina vänner…”, Adriana kände sig lugnare nu. Hon rörde sig i rask takt mot utgången.
”De tog min röst ifrån mig…”, Hon steg ut ur lokalen och tog ett djupt andetag, lättnaden över att kunna andas. Doften av lavendel och rosor.
”De tog min röst ifrån mig…”, Adriana satte sig ner, chocken, känslorna, skakningarna och tårarna. Leilas smekande röst. Doften av lavendel och rosor.
”De tog min röst ifrån mig…”, Leilas röst hördes fortfarande, men nu bara som en svag viskning. En mild smekning. En svag doft av lavendel och rosor.
”Adriana, låt dem aldrig ta din röst ifrån dig…”

Musiken tystnade.