Intigheten. Den svarta kylan långt bortom galaxerna, det omänskliga tomrum där allt ljus från glittrande stråk av stjärnor sakta drunknat i mörkret... Där, i de kallaste djupen av universum har den mörka energin under miljarder av år spunnit trådar av kraft, vävt en oförståelig väv av iskalla mönster. I mörkret och kylan finns varken ögon eller öron Det finns ingen som märker hur det rycker i väven. Hur något plötsligt lossnar och driver i väg.
Vi vet alla väl hur malen obönhörligt dras till flammans sken. Kanske kan insikten om detta välkända skeende även få oss att förstå hur det fullständigt omänskliga, dåraktigt nog, kunde lockas till människornas värld?
I den kalla februarinatten, bland de snötäckta barrträden längst Östersjökusten i norra Skandinavien, hade något främmande plötsligt och oväntat anlänt. Hemlöst utelämnad, till en värld fylld av obegripliga fasor, försökte det omänskliga ändå kämpa, desperat och alltmer tröstlöst, men ändå med ett hägrande mål att kunna återvända till det rofyllda mörker som var dess hem. Likt de tillfällen då majestätiska späckhuggare, perfekta jägare anpassade till livet i de djupa haven, ibland strandar på grunt vatten och plötsligt finner sig hjälplöst sprattlande och oförmögna att fly, var nu denna ovälkomna gäst en fånge. Ensam, bland de vansinniga krafter som härjade på denna fruktansvärda plats.

Kicken var extrem.
Marko simmade plötsligt i en explosion av glädje, ro och kärlek. Han vände sig till Anki, försökte öppna munnen, allt gick så långsamt, han kände hur han började nicka till och tappa kontrollen. Någonting var fel, men samtidigt mådde han så jävla bra…
”Anki, Anki… fan… Jag tror att jonket, att heroinet var spetsat… med fenta…med fentanyl, va? Åh, helvete…”
Hans ögon slöts och han sjönk ner i djupet. Minnen och drömmar blandades, han svävade på moln i en rofylld lycka, allt bara virvlade, så sakta, så vackert. Ett gammalt minne trädde fram, fyra år sedan, början av våren… Han och Anki var nyförälskade. De var hemma hos Rami. Stora, bullriga, dumsnälla Rami, en sån underbar kille, älskade honom. Ställde alltid upp, hade funnits där för honom hela livet. Mitten av april, den sista, lyckliga tiden innan allt började gå åt helvete, innan Rami dog, innan drogerna och besattheten tog över.
Marko och Rami jobbade ihop på bilverkstaden. Anki hade han träffat där, för några veckor sedan. Hon hade kommit dit med en rishög, en gammal Cittra som redan efter ett halvår kostat henne dubbla inköpspriset. De hade började snacka. Anki berättade att hon jobbade timmar som undersköterska inom hemtjänsten, men att hon planerade att börja plugga till hösten. Hon hade goda chanser att komma in på läkarlinjen, smart tjej. Smart, charmig och så jäkla vacker.
Minnet av kvällen hos Rami var kristallklart. Han var så grymt förälskad i Anki och hade tidigare under kvällen varit lite nervös över att hon och Rami inte skulle funka ihop. En obefogad oro. Han mindes musiken i bakgrunden, Rami hade matat Anki med artisterna han älskade, det var väl hans sätt att försöka skapa kontakt. Nå, hon gillade mainstreamrap, men kanske inte Ramis halvobskyra favoriter.
Ramis egenkomponerade drinkar hade däremot fått Anki på fall! Hon frågade ut honom om de hemliga recepten, han skrattade sitt bullriga skratt, men skakade bara på huvudet när hon frågade vidare om ingredienserna. Efter att ha svept några drinkar och ett försvarligt antal öl hade de tre delat på en joint. I vanlig ordning hade detta bidragit till att Rami började snurra på med sina teorier och virriga funderingar… Anki verkade gillade honom ändå, fan vad han älskade Anki, hon stod ut med Rami när han flummade i väg och verkade förstå sig på honom. Rami babblade på…
”Ja, men alltså Anki, du som ska bli doktor…”
Musiken pumpade på i lägenheten. En av Ramis favoriter. ”Blue Flowers”, med Dr. Octagon.
”Vilken är egentligen den enklaste drogen… alltså inte hrmpf drog som man typ blir hög av… utan som läkemedel typ… som lustgas ju, bara gas. Eller, öh, litium… ett grundämne, va? Måste vara den enklaste drogen. Billigt att tillverka!”
Dr. Octagons rakbladsvassa rap i bakgrunden…” Back and forth, left wing swing to North”. Marko blandade sig in i diskussionen.
”Äh, du snöar, Rami. Sen beror det väl på vad du menar med drog, antar jag, man använder strålning mot cancer, det är ju typ som solljus, fast annan frekvens.”
Han flikade in mest för att avsluta Ramis babblande. Men samtidigt var det något med Anki som alltid fick honom att vilja komma med något smart, försöka vara lite vuxnare. Han var så jävla kär i den tjejen.
” East and South with blood pouring down your mouth.” Dr. Octagons mörka mässande i bakgrunden.
”Kyla.”
Anki vände sig mot dem, det märktes att hon var påverkad, men hon sluddrade inte. Blonda hårslingor föll ner och markerade det lustfyllda glittret i hennes blåa ögon, hon var så vacker.
”Kyla, skulle jag säga, är den enklaste drogen. Man kan använda sig av den till allt möjligt, från att avlägsna fotvårtor till att rädda liv. Men kyla är egentligen ingenting. Det är bara frånvaro av energi, det enklaste av det enkla! Så det blir nog mitt svar Rami.”
Anki skrattade.
”Fan, hon är vass din tjej, alltså Marko, bror… Blir en bra doktor, va! Som doktorn här, va, Dr Octagon… Du måste höra den här låten också Anki, så fet!”

Minnen…
Marko ryckte till. Mindes var han befann sig. Knarkarkvart i Luleå. Fan, han var dimmig. Vände sig om.
”Anki, vakna!”
Anki halvlåg på soffan. Hon var kritvit i ansiktet.
”Anki, för helvete, vakna…”
Marko kunde inte tänka. Något var jävligt fel. Heroinet måste ha varit spetsat. Han slet i Anki, hon var helt livlös. Andades hon?
Marko drog henne längst med lägenhetsgolvet, ut i trapphuset, slet upp ytterdörren. Han drog ut henne i snön. Började badda hennes likbleka ansikte med snö. Hon låg helt stilla, rörde sig inte. Han skymtade en granne som rörde sig över gårdsplanen.
”Ring ambulans, för helvete… Hon andas inte!”
Tårarna kom. Paniken… Allt åt helvete, ingenting kvar nu… Han reste sig från Ankis kropp, började gå och sen småspringa mot skogsdungen. Ingenting kvar nu. Hon var borta. Samma som med Rami. Han hörde grannen ropa någonting efter honom, men det spelade inte någon roll. Sprang längst de mörka trädstammarna, i den halvdjupa snön. Slet av sig jackan och sen tröjan. Kände ingen kyla, ingen smärta. Bra jonk, men spetsat. Nu var hon död. Allt åt helvete. Fortsatte springa, flera minuter, såg inget längre, snubblade mot träden. Han lade sig ner i snön. Allt var över nu. Tårarna brann längst kinderna. Han kände sig… äcklad… Livet… vad var det egentligen? Äta eller ätas… Alla var borta. Rami, så snäll, så fin. Nu låg han nedgrävd på Örnäskyrkogården. Kall och frusen. Och Anki… Vad var livet egentligen? En virvlande, slingrande massa av energi och materia som bara fanns till för att döda annat liv. Fortsätta leva. Fortsätta skada. Äta eller ätas… Han kände av kylan nu, trots opiaterna i kroppen. Han brydde sig inte. Han skulle avsluta det här vidriga livet ikväll. Paniken, ångesten, insikten om vad som hänt, krossade honom. Och äcklet, äcklet över att vara levande, att bidra till det här kväljande kretsloppet. Mördarkretsloppet som gjorde att en så fin tjej, Anki, att hon låg blek och livlös i en snödriva utanför en knarkarkvart i jävla Luleå. Att allt bara tog slut, men ändå blev värre och sen tog slut igen för att återigen bli värre…

Marko andades långsammare, han kände på något sätt att en mörk, nej, kolsvart, dörr öppnades i hans sinne. Han kände att något varsamt och försiktigt slingrade sig igenom denna dörr, han välkomnade det. Men när han slutligen kände beröringen av detta så fullständigt omänskliga fylldes hans döende medvetande av iskall fasa. Sedan blev allting skonsamt stilla. Tårarna som runnit längst hans kinder frös sakta till is. Rimfrost började bildas över hans vidöppna ögon. Allt var stilla. Snöflingor föll sakta ner, i den milda februaribrisen.
Sedan - några snabba, spastiska rörelser hos människokroppen, som nu var på väg att bli något annat. Snöflingor virvlade upp kring armar och ben, som plötsligt börjat sprattla okoncentrerat. Sedan stillhet och tystnad igen, följt av försiktiga, kontrollerade rörelser. Han-som-varit-Marko reste sig långsamt upp.


Evolutionsteorin var kanske mänsklighetens främsta upptäckt. Att en minimal del av den organiska materian i universum, genom det kolbaserade livets lagbundna processer, utvecklades och långsamt utvidgade sitt begränsade medvetande - för att plötsligt ta språnget att kunna betrakta och förstå både sig själva och sin omvärld, var en djupgående insikt som på många sätt ledde till omvälvande förändringar i människornas värld. Men evolutionens princip sträcker sig längre än livet på jorden, ja även längre än till andra livgivande planeter i världsrymden. Evolutionen behöver inte LIV för att verka.
I den frusna rymden, det tomma, vansinnesdjupa mörker som sträcker sig mellan de enstaka fyrbåkar av ljus som stjärnorna utgör - där verkar evolutionen också. De bäst anpassade överlever alltid, även om begreppet överlevnad kan tyckas vara obegripligt i en mörk och iskall värld, där inget av det som vi betraktar som liv någonsin skulle kunna existera. Men frusna trådar av absolut mörker kan också vävas samman och över eoner av tid skapa både medvetande och en vilja att fortsätta existera. Komplexa strukturer sammanbundna av mörk energi och fyllda av krafter som miljarder års kamp för överlevnad har skapat, har existerat långt före människornas sol sände ut sina första livgivande strålar. De färdas tacksamt sällan till de levandes världar, de hör hemma i de ändlösa vidder av mörker och kyla där de en gång började existera och där de fortfarande finner sin ro och trygghet. Men ibland vandrar de vilse, hjälplöst lockade av de svekfulla stjärnornas sken…


Ambulanspersonalen täckte varsamt över Ankis ansikte. De lade upp henne på båren. Kvinnan som kontaktat dem, hon hade presenterat sig som Maria, var fortfarande i paniktillstånd. Hon pratade osammanhängande om att hon förstått att grannarna haft problem. Att hon pratat med Anki och hennes kille Marko, att de alltid varit snälla och inte ställt till med problem, men hon visste att saker försiggick. Skumma typer som besökt lägenheten, fördragna gardiner mitt på ljusan dag. Hon fortsatte prata om pojkvännen, Marko.
”Han låg över henne, stänkte snö över hennes ansikte, skrek åt mig att ringa ambulans…”
Kvinnan, Anki, var död när ambulanspersonalen ankommit. Hon hade troligtvis varit död redan när pojkvännen släpat ut henne ur lägenheten. Överdos av opiater, troligtvis heroin. Synliga sprutmärken.
”Marko sprang ut i skogen, helt väck… Pojken kanske dör där ute i kylan, han också, åh herregud…”
”Vi måste ta hand om detta nu, Maria, men poliserna på plats kommer att påbörja sök, och de har begärt förstärkning.”
”Jaja, herregud, ja, nej det behövs inte… Han kommer där nu…”
Maria pekade ut mot den mörka skogsdungen bredvid lägenhetskomplexet. En man kom långsamt stapplande emot dem. Han var halvnaken, hade tydligen slängt av sig, eller tappat, både jacka och tröja. Den dröjande, förvirrade gången tydde på kraftig drogpåverkan. De två poliskonstaplarna som åtföljt ambulanspersonalen var beredda. De kände till Anki och Marko, två heroinister, misstänkta och förhörda för en del småstölder, men aldrig våldsamma. Ett ungt par som tappat fotfästet alltmer. Det hade uppenbarligen slutat som det ofta slutade, ena parten död i överdos. Statistiken tydde på att Marko skulle följa efter omgående. Nu skulle de ta in honom för förhör, men varsamt. Inget tydde på att han avsiktligt bragt Anki om livet.
”Polis! Stanna!”
Mannen fortsatte sin stapplande gång emot dem. Poliserna avvaktade.
”Marko, stanna där, vi ska hjälpa dig!”
Mannen fortsatte närma sig. Men hans långsamma, förvirrade steg rakt mot dem förde med sig något annat. Poliserna, ambulanspersonalen och Maria blev alla plötsligt omtumlade av upplevelsen av något främmande, det kändes som röster, döda viskningar, luftvirvlar av kristallklar is omgav dem… När den stapplande mannen väl var nära nog för att de skulle se och instinktivt känna fasa över det fullständigt omänskliga, frosten som skimrade i hans döda ögonglober, de ryckande rörelserna i hans kroppslemmar – som en köttfylld marionettdocka som väckts till liv av en ond gud, den kompakta mur av mörker och kyla som strålade ut från honom - så var allt redan över. Poliserna försökte höja sina vapen, men armar och ben var redan genomfrusna. De hörde viskningarna, döda rop som lät som tysta skrik som sögs in i redan förmultnade luftstrupar.
”Tillbaka till mörkret... Tillbaka till kylan…”

ÄCKLET… Han-som-varit-Marko försökte skrika, men läpparna var stela och frusna och lungsäckarna ihopsjunkna och torra. Han var omgiven av myriader av parasiter. De krälade, slingrade, sprang, flög, kröp, överallt omkring honom. Livet, strålningen, den onda, sjuka, stjärnan som väntade på honom bakom horisonten. Han kände av allt levande omkring sig som en febrig, kväljande massa, redo att spricka och dränka honom i det frätande gift som livnärt sig på sorg och smärta sedan den sjuka stjärnan först sänt ut sina peststrålar över denna förbannade plats. Han-som-varit-Marko hade varken lukt eller känsel längre, hans frusna ögonglober kunde inte uppfatta ljus. Men han upplevde allt långt starkare än någon människa någonsin gjort. Uppfyllt av skräck och vansinnesplågor rörde han sig sakta framåt, han höll parasiterna ifrån sig - och de tystnade en efter en. Äcklet och plågorna rörde fram något ur Han-som-varit-Markos döende minnen. Slutet av sommaren, början av katastrofen…

”Marko, de har fan inte ringt på hela veckan, får inga fler pass, va…. Jävla FITTOR!”
Marko vände sig mot Anki. Hon var sjukt speedad. Hon hade pysslat med färginställningarna på TV:n i flera timmar nu, själv mindes han inte vad han hade gjort. Hans blick vandrade längst med vardagsrumsgolvet. Zip-påsen med resterna av amfetaminet låg där, bredvid antagningsbeskedet till läkarutbildningen som Anki fortfarande inte öppnat. Brevet hade legat där på golvet i två veckor. Allt hade gått överstyr under semestern. De hade festat varje kväll, haft jävligt kul, haft riktigt bra sex, men pengarna var slut nu, ångesten kröp i dem, de tjafsade och bråkade – blev sams igen när drogerna och alkoholen trubbade av oron.
Anki skulle jobba timmar på äldreboendet under sommaren, men efter att hon skippat vartannat och därefter varje pass hade cheferna slutat ringa henne. Själv var han väl inte mycket bättre, hans semester var över sedan två veckor tillbaka, men han hade fortfarande inte dykt upp på jobbet. Hade skyllt på influensa. Rami försökte täcka upp för honom, han hade sagt till chefen att han besökt Marko och att han verkligen var jättedålig.
Rami ställde alltid upp, men Marko visste att han hängde löst nu. Han måste styra upp det här. Han och Anki hade gått ner sig rejält på tjacket under sommaren. Han hade såklart testat förut, men med Anki blev det annorlunda. Det var som om de inte kunde få nog när de var tillsammans. Hade bränt hela semesterkassan och mer hos langaren. Dosen de dragit i sig de senaste dygnen hade han lånat pengar till.
”MARRRKO!!! Jag ska bli läkare, och sen… sen ska jag bli kirurg Marko! Och sen ska jag RISPA DIG MED KNIVEN MARRRKO!”
Marko plockade upp zip-påsen från golvet. Hällde försiktigt resterna av ölslatten från en av burkarna på bordet i påsen och tömde sedan snabbt innehållet. En besk smak av kemikalier. De hade varit vakna i två dygn nu. Han behövde verkligen sova. Han vände sig mot Anki.
”Ja, okej, haha… Är inte kirurgi lite gammeldags då? Förr skar man väl bort det man trodde var sjukt från kroppen, amputerade bort sjukdomen. Nu kan man ju söka upp sjukdomen inne i kroppen och bota den? Med strålning, med läkemedel som söker upp det sjuka? Trodde du var mer modern, va, Anki…”
Anki verkade först inte ens höra hans genomtänkta, smarta, kommentar. Hon var fullt upptagen med att pilla på fjärrkontrollen till TV-n. Färginställningarna var ännu inte helt perfekta. Sen vände hon sig emot honom. Hon såg så jävla ledsen och förstörd ut. Han ville bara hålla om henne, få henne att må bättre.
”Ja, Marko, för fan. Vi kan inte skära bort det sjuka längre va… Vi måste bota det sjuka. Bota det sjuka… Herregud, vi kan inte hålla på så här längre…”
Anki återvände till fjärrkontrollen och sin tröstlösa kamp för att hitta den perfekta färginställningen på TV:n.


I slutet av 1900-talet gjorde mänskligheten en omskakande upptäckt. Genom noggranna studier av supernovor i avlägsna galaxer kunde man tydligt se att universums expansion, som antogs ha startat i och med världsalltets uppkomst i en våldsam explosion för närmare 14 miljarder år sedan, inte avtog – utan ökade över tid. Forskare hade tidigare utgått ifrån att universums utvidgning skulle avta alltmer, och att gravitationskraften slutligen skulle leda till att all materia i universum, i en avlägsen framtid, åter skulle börja dras samman. Kanske skulle förloppet återupprepas – ett universum som föddes och dog och återföddes – i evighet. Upptäckten av den mystiska kraft som astrofysikerna döpte till ”mörk energi” förde med sig en insikt om att något grundläggande saknades i mänsklighetens förståelse av världsrymden.
Forskningsresultaten som framgått efter de noggranna studierna av supernovorna tydde på en dyster framtid för universum. Den mörka energin, och dess mystiska inverkan på världsalltets allt snabbare expansion, skulle leda till att galaxer och solsystem slets allt längre ifrån varandra. Avstånden mellan galaxerna, och mellan solsystemen i galaxerna, skulle fortsätta öka – i en sinnessjuk dans, där dansarna panikartat sprang längre och längre ifrån varandra. Den galna dansens avslutning skulle innebära ett kolsvart och iskallt universum, där avlägsna planetinnevånare i framtiden aldrig skulle kunna skåda stjärnor på natthimmelen, utan bara en becksvart ödemark när deras sol gått ner. Vad var egentligen denna mörka naturkraft, en kraft som vida översteg urstyrkan hos gravitationen och elektromagnetismen– de kända krafter som höll samman allt från atomer till solsystem? Mänskligheten skulle aldrig hinna finna svaret.


Oroväckande rapporter från Luleå inkom snabbt. Redan timmar innan gryningen var den första militära personalen på plats. Militärer, experter på biologisk- och kemisk krigsföring och labbpersonal. Det var uppenbart att något katastrofalt inträffat, något som krävde extraordinära åtgärder. Ett hundratal misstänkta dödsfall. Panikartade telefonsamtal från boende i staden som sett regn av döda fåglar falla ner från himmelen, gator i staden täckta av döda insekter, smågnagare och enstaka människor. All livlös, organisk materia som upphittats var genomfrusen. Storskalig evakuering av staden inleddes, innan solens första strålar ens skymtats vid horisonten.
Ali och Sebastian bar båda försvarets heltäckande skyddsutrustning. Svetten rann längst Alis panna. Att arbeta en hel dag med att dra taggtråd och säkra inhägnade områden var slitsamt, speciellt iklädd gasmask. Skönt ändå att radiokommunikationen med Sebastian fungerade perfekt. De både hade kunnat skämta och prata allvar under dagen när de arbetat tillsammans. Det behövdes i en tid och på en plats som denna. Stressen och rädslan bubblade under ytan hela tiden. Soldater, i liknande heltäckande skyddsutrustning, patrullerade runt området. Både svenska och utländska. Mullrandet från militärfordon trängde stundtals igenom utrustningen. Militärhelikoptrar patrullerade från ovan. Informationen de fått inför uppdraget var knapphändig, men det var uppenbart att en katastrof inträffat. Staden var ödelagd. De såg döda kroppar, djur, människor, överallt.
”Du vet, jag växte upp här, så konstigt och otäckt att se den här staden som ett stort fängelse nu, med taggtråd och stängsel…”
”Jaa, och döda kroppar överallt, det är så sjukt det här, vad fan har hänt liksom? Alltså, jag kan inte ta in det nu. Det är för jävla mycket. Men du kommer härifrån då alltså?”
”Ja, växte upp här. Flyttade för två år sedan. Kunde inte bo kvar.”

Ali tvekade, han drog i metallstängslet de försökte lyfta upp. Allt som hänt, jobbigt att prata om, även nu. Men det var skönt att prata ändå, slippa tänka på vad de höll på med.
”Flyttade när brorsan dog, det blev kaos hemma. Morsan mådde så dåligt, hon blev sjuk av det. Tappade greppet helt.”
”Åh, fan… Beklagar. Tungt att bli av med en bror. Ah, ledsen, vad ska man säga…”
”Ah, nej, det är okej. Tack! Nä, han hamnade i nån skit, jag fattade aldrig, han var alltid så lugn och bra när han var hemma hos mig och morsan. Men en dag fick vi veta att han var död, överdos - sa polisen. Fattade aldrig ens att han höll på med sån skit. Han jobbade och så. Morsan bröt ihop totalt. Vi kunde inte stanna kvar.”
”Fy fan, ah, jobbigt att vara tillbaka här då. Tur att ni flyttade ändå, så ni slapp vara med om det här…”
”Jaa, vet du, fick ett telefonsamtal mitt i natten för nått halvår sedan. Nån jävla pundare, Marko hette han, en kille brorsan jobbade med förr. Han var helt väck, grät och sluddrade i luren. Sa att han gett brorsan silen som tog livet av honom. Bad om förlåtelse…”
”Okej…”
”Bad honom dra åt helvete, jävla smuts… äh, fan…”
Ali kände hur tårarna trängde fram. Han tog ett fastare tag om metallstängslet. Fortsätta arbeta, sluta tänka. Lönlöst. Han tänkte på Rami, gud vad han saknade honom.
Ali och Sebastian jobbade på under tystnad en stund.
”Du vet, Ali, jag hade också en brorsa, men han dog redan innan jag föddes. Plötslig spädbarnsdöd. Mamma och pappa pratar aldrig om det, men jag tror att de fortfarande mår dåligt över det. Har känt av det till och från hela livet faktiskt. Som något slags öppet sår för dem…”
”Tillbaka till mörkret… Tillbaka till kylan…”
”VA? Vad fan sa du Ali?”
Sebastian vände sig mot Ali, blicken som reflekterades genom plastglaset i gasmasken såg inte arg ut, snarare chockad.
”Ah, förlåt, mår inte bra av att jobba här, tror jag. Hör liksom röster, viskningar… eller inte det… det är inte ord… det är som något annat, snurrar i huvudet hela tiden. Det är inte ord, men det känns som en… som en…”
”Som en vädjan? Jag hör det hela tiden också Ali. Vad fan är det som pågår här?”

Han-som-varit-Marko låg ihopkrupen under djupa lager av snö. Han kände hela tiden den vidriga, frätande plågan av peststrålarna från den sjuka stjärnan som nu stod högt upp på himmelen, men snökristallerna som täckte hans blåfrusna kropp gjorde att han kunde uthärda smärtan utan att drivas till fullständig galenskap. Han försökte inte längre bekämpa livet, det var lönlöst. Det gick inte att skära bort det sjuka. Han hade tvingats acceptera den vidriga, ständiga närvaron av smittan. Den kvarstående mänskliga delen av Han-som-varit-Markos medvetande upplevde det varma, kväljande organiska livet som en ständigt påträngande fasa. Som att vara instängd på botten av en djup brunn, fylld till brädden av likmaskar som hela tiden slingrade kring hans kropp och gjorde ständiga försök att pressa sig in i honom, maskar som försökte tränga sig igenom hans öron, hans ögon, hans mun, hans hud. Äcklet han kände var outhärdligt, men han hade insett att det var lönlöst att bekämpa angreppen. Han måste bota det sjuka, och på något sätt förstod han att det omänskliga som nu var en del av honom kunde hjälpa. Han-som-varit-Marko hade förlorat alla sina mänskliga sinnesintryck, men det främmande inom honom hade visat så mycket mer.
Han-som-varit-Marko kunde nu tydligt känna gravitationens bojor, på samma sätt som människor känner frusna fingrar röra vid varm hud. Krafterna som höll honom fastbunden vid denna enorma himlakropp, skapad av kol, sten, eld och järn, som rörde sig långsamt genom världsrymden, var synliga som eldskrift i ett kompakt mörker. Men eldskriften pekade än tydligare mot de tunga kedjor av gravitation som höll hans hem – jordklotet, fjättrat kring den onda stjärnan, den pestbärande sol som orsakade all plåga. Det omänskliga kunde beröra och påverka kedjorna, Han-som-varit-Marko kände hur den främmande varelsen inom honom hade hela sin uppmärksamhet riktad mot att bryta denna förbannelse, lossa länkarna som höll honom och det gigantiska stenklotet bundet till stjärnan som var orsaken till allt ont. På något sätt kände han tacksamhet inför detta. Gamla minnen trädde fram ur mörkret i hans inre.

”Helvetes soc-kärring…”
Marko var förbannad. Han slängde upp dörren till lägenheten och svor återigen när han snubblade över en av kartongerna med stulna bildelar, koppartråd och annan skit som fyllde vardagsrummet. Kvinnan på socialförvaltningen hade meddelat att han inte skulle få något försörjningsstöd denna månad, enbart matpengar. Skälet hon uppgav var att han avvikit från behandlingshemmet. Som om han hade haft något val… Han hade inte stått ut. Det var inte suget efter heroinet som hade fått honom att dra, det var längtan efter Anki. Varenda jävla ögonblick på det där stället hade varit en plåga. Han saknade henne så mycket, saknade att ligga naken bredvid henne och försiktigt trycka sig emot hennes varma kropp, kyssa henne…
De hade inte rört varandra sen han kom hem.
Socialbidraget var egentligen skit samma. Han skulle behöva göra ett nytt bryt i natt, i vilket fall som. Det som han hade kvar i lägenheten var knepigt att sälja, visst, det var lätt att plocka från bilar, men svårt att hitta rätt köpare. Anki drog väl in lite pengar också, han ville inte veta hur. Ville verkligen inte veta. Nu satt hon vid köksbordet och stirrade rakt på honom, tårar hade runnit längst hennes kinder. Han var inte på humör för att tjafsa med henne nu.
”Du fixade heroinet till Rami igår va?”
Marko fattade inte vad som försiggick. Vad fan hade Anki med det här att göra? Varför brydde hon sig?
”Ja, jag bjussade. Han ville testa, har tjatat på mig om det. Han är för fan min bästa kompis. Tror han kan behöva en skjuts han också, verkar inte som att han mår så jävla bra, när man snackar med honom. Du vet… Vad är det med dig?”
”Var du med honom när han tog silen?”
Anki fortsatte stirra på honom, ögonen var rödgråtna.
”Öh, han lär inte ha tagit något än. Jag bara lämnade godiset. Han knegar ju, sparar väl det till helgen. Tänkte dra över till honom om han vill att vi tar det ihop. Är du sur över att jag gav lite jonk till Rami, att jag inte tog betalt… Han är ju min polare. ÄR DU HELT SJUK? Vem fan av oss är det som drar in stålar, du kanske ska HÅLLA KÄFTEN!”
Anki vände inte blicken ifrån honom. Han tittade bort, såg röran i lägenheten. Kartongerna med stöldgods, kanylerna på bordet, utspridda, blodfläckiga hushållspappersremsor på det dammiga golvet, ett krossat ölglas i hörnet av rummet.
”Träffade Mia här utanför. Hon vet ju att vi känner honom. Sa att de fått larm, sa att de hittat honom ensam i lägenheten, död. Överdos.”
”Va? Vadå hittat honom? Vad snackar du om?”
”Rami är död. Du dödade honom, din jävel…”


Uppgifter kring händelserna i Luleå skapade snabbt rubriker även i internationell press. Sverige befann sig plötsligt i hetluften i en internationell diplomatisk kris, där landet angreps även av allierade. Den mest logiska förklaringen till de oförklarliga dödsfallen som drabbat ALLT levande inom vissa tydligt avgränsade områden i staden var att någon form av forskning och experiment gällande biologiska- eller kemiska stridsmedel gått fel och orsakat katastrofen. Svenska diplomater hävdade att man utredde det inträffade som en terroristattack, men ingen känd terrorgrupp hade trätt fram och tagit på sig ansvaret. Scenariot kändes dessutom orimligt, att en terrorgrupp skulle komma i besittning av ett helt okänt stridsmedel med extrem potential och välja att attackera en stad i norra Skandinavien utan att deklarera någon avsikt eller mål med attacken.
Ett oroväckande uttalande från NASA väckte inledningsvis ingen större uppmärksamhet i nyhetsflödet. Flera forskargrupper hade upptäckt märkliga förändringar i jordens rotation, tecken på att jordbanans rotation kring solen utsatts för störningar. Störningarna skulle kunna tolkas som att ett massivt objekt passerade genom solsystemet och genom sin storlek störde planetsystemens rotation. En möjligt existentiell fara för mänskligheten, men ännu inte tillräckligt uppenbar för att öka lösnummerförsäljningen av tidningar. Detta faktum skulle snart komma att ändras.


Ali var försvarsanställd och hans arbete i Luleå fortsatte. Nya direktiv gjorde att han inte längre behövde arbeta med gasmask, det fanns absolut ingenting som tydde på att katastrofen uppkommit genom någon slags luftburen smitta, så anställda fick själva välja om de ville arbeta med- eller utan mask. Han hade arbetat hårt hela dagen, han var slutkörd och ville egentligen helst bara återvända till baracken och lägga sig ner och sova, men han hade ändå valt att lägga kvällstimmarna på att besöka broderns grav vid Örnäskyrkogården. Han satt på huk vid gravstenen och tände försiktigt en lykta som han placerade bredvid den kalla stenen. Det kändes bra att vara här, på något sätt kändes det tryggt.
”Jag saknar dig så mycket, brorsan, jag önskar så att du var kvar hos oss här.”
Han satt stilla i tystnaden en stund. Det kändes på något sätt som att Rami satt bredvid honom. Ramis varma leende, hans trygga blick från de vakande, bruna ögonen, den där känslan av en storebror, någon som alltid skulle finnas där för en. Ali kände hur tårarna rann längst med kinderna. Han saknade Rami så mycket, han hade behövt honom nu.
Efter en stund reste han sig upp. Han noterade några döda fåglar på marken, bredvid en stor snövall längst kanten av kyrkogården. I halvdunklet var det svårt att se, men det verkade som om någon grävt sig ur snövallen. En öppning i muren av snö och fotspår nedanför. Underligt - men allt kändes märkligt i dessa tider. Ali började långsamt vandra tillbaka till militärbaracken som var hans tillfälliga hem.

Han-som-varit-Marko hade vandrat i timtal i den mörka skogen. Han kände hur det främmande inom honom arbetade oupphörlig. Det enda som rörde sig i hans halvt mänskliga medvetande var fraser av ord, som upprepades om och om igen.
”Bota det sjuka, bota det sjuka… Tillbaka till mörkret… tillbaka till kylan…”
Han fortsatte sin stapplande, omänskliga vandring vidare in bland granar och tallar. Stjärnorna lyste klart på den kalla vinterhimmelen.


Mänsklighetens sista tid blev svår. De alltmer hotande rubrikerna från tidningar, nyhetssiter och TV-sändningar, avfärdades först av många, på samma sätt som den cancersjuka först kan börja skratta oförstående åt läkaren när det fruktansvärda beskedet väl levererats. Men snart nog så märkte även de mest ihärdiga förnekarna att något var fruktansvärt fel. Solens strålar blev svagare, dag för dag. Avståndet till den livgivande stjärnan ökade, timme för timme. När insikten om den slutliga domen väl trängde in reagerade många människor som de alltid gjort i stunder av fara och hot. Man ville skydda sina egna liv, till varje pris. Massupplopp, bränder, okontrollerade våldsamheter, uppblossande stridigheter mellan nationer… allt det onda som kännetecknar mänsklighetens värsta sidor exponerades tusenfalt under mänsklighetens sista plågade veckor. Men många valde också att tillbringa den sista tiden i stillhet, med sina nära och kära. Ljusen på jordklotet slocknade ett efter ett, planeten hade bytt riktning och var nu på väg in i det djupaste mörker.


Ali satt på sängen i sin lägenhet i Stockholm. Han hade försökt få kontakt med resten av familjen, men det var hopplöst. Elen var avstängd, mobilkommunikationen fungerade inte. Han hade fortfarande några plastdunkar med vatten i lägenheten och mat som skulle räcka i ytterligare någon vecka, men han orkade inte försöka ge sig ut. Genom sovrumsfönstret hördes skrik och enstaka skottlossning. Världen hade blivit galen. Ali lade sig ner på sängen. På nattduksbordet stod ett inramat fotografi på honom och Rami. Ali var sju- och Rami tio år när bilden togs. De log mot kameran. Han mindes sommarkvällen när bilden tagits. Grilldoften i luften, hans mamma och pappa som varit så glada och nöjda över besöket till sjön, där Ali slutligen lyckats ta sina första simtag, efter instruktioner och hjälp av Rami. Ali strök med fingrarna längst med bildramen. Han slöt sina ögon och lade sig ner på sängen. Tabletterna han tagit ifrån militärförrådet hade börjat verka, han kände tröttheten sprida sig snabbt i hela kroppen.
”Vi ses igen, bror. Jag älskar dig.”


Det gigantiska, mörka stenklotet rörde sig långsamt genom världsrymden. Tusentals år hade gått sedan det passerade de yttersta gränserna av mänsklighetens solsystem. Nu färdades det stilla genom mörka rymder, strålar av avlägset stjärnljus lyste bitvis upp vägen. En långsam resa som skulle ta miljontals år, en resa långt utanför galaxens yttersta räckvidd.


Under en djup, djup bädd, täckt av frusen koldioxid och syre, vilade Han-som-varit-Marko. En stelfrusen människokropp bland miljarder andra. Men trots att tiden verkade stå stilla på en plats som denna så försiggick någonting inuti denna sista rest av mänskligheten. Han-som-varit-Marko drömde…
”Marko, Marko…”
Marko tittade upp mot Anki. Hans huvud vilade i hennes knä. Hon strök honom varsamt över håret.
”Rami är här, Marko.”
Marko vred på huvudet, Rami satt i stolen bredvid soffan. Han log.
”Jag har saknat dig, kompis! Det var alldeles för länge sen!”
Marko slöt ögonen. Anki fortsatte stryka honom över håret. Det var så skönt att bara ligga här.
”Marko, min älskade. Du måste veta något. Vi har något viktigt att säga dig.”
”Va?”
”Marko, du är förlåten. Vi älskade dig. Vi älskade dig. Du är förlåten…”

Marko kände tårar tränga fram. Han kände Ankis mjuka beröring. Han upplevde också närvaron av det främmande, det omänskliga. Det fanns inom honom. Men även denna närvaro kändes bättre nu. Den omänskliga varelsen som oupphörligt rörde sig genom hans döda kropp och ständigt sände kalla signaler via hans stelfrusna nervceller verkade också ha funnit ro. På något sätt kunde han acceptera närvaron av det främmande och kanske till och med se detta, eller denna, som en tillgång, en lyssnare och en berättare, eller som en… vän… En vän på resan.
Tillbaka till mörkret…
Tillbaka till kylan…





Tillägnad de fina människor jag känt som brukat och missbrukat och som inte orkade med hela resan.