Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Krabborna

Valarna flyter ovanför, de är stora som höghus och viktlösa som ballonger. Du tänker det, där du sitter på stranden, att det skulle räcka med en liten knuff, en liten putt, och de skulle helt byta riktning, flyta iväg mot Amerika istället för Arktis. Du når ju inte så det är lönlöst att försöka men kanske om du tog dig upp för någon lyktsto- nej, vad ska du göra det för, de är så högt upp, och de stör inte nån. De rör sig helt ljudlöst, som att de håller andan och du funderar på om det inte är det de gör, att det var så de äntligen tog sig upp från haven? Det var något med varmluft minns du från högstadiet, och med den funderingen lutar du dig tillbaka och ska precis nicka till när en krabba studsar till mot din fot. Du ser ner på den, flyttar undan benet så den kan komma fram men den bara byter riktning och dunsar snart in i ditt ben igen. Du flyttar benet en gång till men blir inte förvånad när den vänder och upprepar sitt beteende än en gång.

Inte irriterad, men lite störd så sätter du dig upp och krabban ser på dig med sina svarta pärlor till ögon. “Vi bygger skepp nu” Han piper fram det med en självsäkerhet som du annars bara sett hos barn, hos treåringar som hittat en större pinne än den du har. “Vi har redan tagit botten, imorgon ska vi ta ytan också”

Han verkar vänta sig att du ska svara något så du säger det enda du kan komma på:

“Jaha, eh, vad ska ni med den till?”

Hans pärlor glänser till, skiner upp och han fortsätter

“Vi försökte först med ubåtar, men vi fick de inte att funka” Kanske skäms han över det, för nu låter han lite osäker men han fortsätter ändå “de liksom sjönk bara, eller flöt iväg och vi hann aldrig ikapp.” Han spänner ena ögat i ditt - det andra spanar vaksamt på en fiskmås en bit bort - “vi är inte så snabba förstår du?”

Det kanske såg ut som att du tvivlade, för han sätter plötsligt av åt sidan, och det skvätter grus när hans små ben rör sig fort-fort-fort men du ser ju också att kroppen trots det inte rör sig snabbt alls. Det tar tio sekunder och han är nu en meter bort där han vänder och kommer tillbaka till dig

“Ja, det var inte jättesnabbt” Du säger det inte för att vara elak, utan för att visa att du håller med, att du lyssnar på honom och han tar inte illa vid sig.
“Jag kan vara lite snabbare om jag vill” Han är andfådd när han svarar, vilket ju är konstigt då han inte har några lungor “men inte mycket och jag är ändå snabb för att vara en krabba. Vi har ju inte en chans när ubåtarna gled iväg så där, det förstår ju du också, och de som sjönk, de hade vi ju ännu mindre nytta av”

Mycket riktigt så förstår du det och du nickar bekräftande. “Men skeppen ni bygger nu, de .. de har ni satt fast på något vis då?”

Hans ögonpärla stirrar på dig, svart som natten och han öppnar munnen som för att svara men efter att låtit den hänga öppen i en-två-tre sekunder så stänger han den igen och fort-fort-fort (men inte särskilt fort) sätter han av mot vattnet igen, och du blir ensam kvar på stranden. Fiskmåsen flaxar sig ner bredvid och du nickar mot honom som för att säga hej och han stirrar bara på dig som om du är dum i huvudet och du lutar dig bak igen, sluter ögonen och låter kroppen somna in.




Prosa (Kortnovell) av aloc VIP
Läst 113 gånger
Publicerad 2022-08-01 03:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP