alla skeenden som låg bakom oss satt som en svartklädd regissör bakom kulisserna och höll i trådarna, och de som var skådespelare,
de som framlevde sina liv i tron att det var deras eget liv, att de inte bara var reflexer av något annat som tidigare hade hänt, jag känner en ömhet för dem, för deras existens i vilka de aldrig kommer att vara något annat än ekon, som löv sitter de i historiens träd, och vinden, ödet, är det som får dem att rassla av liv i trädkronan, de lever, de andas, och medan de samtalar med varandra kring frukostbordet så sitter de i famnen på det förflutna på samma sätt som en buktalardocka sitter i famnen på buktalaren, historien och normen talar genom dem, källan till orden som rullar fram längs tungan och ut i luften kan skönjas precis bakom dem - den grekiska kulturen, den romerska rätten och den kristna moralen, och det är lite vackert samtidigt som det gör mig nedstämd, och jag vet inte om det får mig att älska dem ännu mer eller ännu mindre, jag vet ingenting, jag vet bara att de är de och att jag är jag, och att vi är skogar och åter skogar sprungna ur epokerna, ur bloddoftande jord och mull, ur ett underjordiskt bibliotek med hyllmeter efter hyllmeter av filosofins, etikens och kulturens klassiska verk, var finns de levande..?