FÖNSTRET

Innanför mitt fönster
formas ett mönster

Rädslan är stor
för dörrklockans signal
Vem vet var jag bor?
Gömmer mig i mitt skal

Jag är ej heller en son
till någon mobiltelefon

Min förstelnade arm
bildar den fönsterkarm

som är marken
i mitt barndomsminne
och som varken
är ute eller inne

Fönstret blir till
en gåtfull spegel
vars drömmar vill
ge mig ett segel

och vinden tar mig ut
på böljan den blå
Men drömmen tar slut
när hjärtat börjar slå

eftersom jag hört
ett av alla måsten
Det som har stört
är ljudet av posten